Mellan gammalt och nytt i München

Jag sitter på flygplatsen i Dubai och tänker tillbaka på de två senaste veckorna, som vi tillbringat i Tyskland. Så här på avstånd – efter en flygtur över Ungern, Rumänien och vidare ut över Svarta havet i skymningen, via oljefälten som flammar upp i mörkret över Irak och så till sist en glidflygning över Persiska viken – blir det genast naturligt att tänka i ett utifrånperspektiv på Europa, och med den trettioåttagradiga nattliga värmen här och de i europeiskt perspektiv helt absurda, sensationslystna stadsbyggnadsprojekten som pågår i Dubai blir man om inte annat påmind både om hur unikt Europa är och hur gammal och försiktig vår del av världen har blivit. Och jag skulle nog vilja hävda att det är en fördel.

Veckan som gått har jag ägnat dels åt en konferens på temat ”nya teknologier”, dels åt gamla dammiga dokument i Bayerns statliga arkiv i München. Jag slits alltså själv högst påtagligt mellan gammalt och nytt, skulle man kunna säga. München gör det också: en stolt kulturstad med lång historia som under efterkrigsdecennierna visserligen hamnade i bakvattnet men som nu i informationsåldern har förvandlats till Tysklands hetaste forskningsstad och tillväxtcentrum. Kulturlivet hänger väl inte riktigt med Berlin, men är inte långt efter. I München har för övrigt Xinjiangs uigurer sitt europeiska centrum.

På konferensen uttryckte någon en oro för att människor från nya tillväxthungrande utvecklingsländer i framtiden kommer att söka sig till Europa enbart för att beundra dess gammaldags charm och ”före detta”-romantik. För näringsliv och forskning är utmaningen att visa att Europa hänger med i Asiens vansinniga utvecklingstempo. Men när jag lyssnar på representanter från högteknologiska företag och tekniska elituniversitet tycker jag mig inte se någon större entusiasm inför det hela; hela tänkandet är defensivt, man känner sig hotad, skulle egentligen helst fortsätta leva som förr men tvingas nu motvilligt konkurrera med de nya tillväxtländerna för att inte gå under och förlora allt som redan åstadkommits under tidigare epoker. Detta och ingenting annat är världskapitalismens egentliga förbannelse: att om vi inte fortsätter att utveckla nya produkter och effektivare processer som kan krängas på världsmarknaderna så förlorar vi inte bara möjligheten till ett bättre liv och ett bättre samhälle, utan vi kommer dessutom gå miste om det som vi redan har, eftersom en massbankrutt i företagsvärlden skulle skapa massarbetslöshet och fattigdom på ett sätt som vi omöjligt skulle kunna hämta oss från. Och självförsörjning eller kommunism eller något annat absurt är inte heller att tänka på. Vi lever i en faustisk tidsålder: vi kan inte stanna upp och be det ljuva ögonblicket förbli, utan vi måste fortsätta att utvecklas och förnyas vare sig vi vill eller inte, vare sig det förefaller meningslöst eller ej för den enskilda människan.

Konferensen, som anordnades gemensamt av det teknik- och vetenskapshistoriskt inriktade Deutsches Museum och den futuristiskt präglade, helt nyinrättade Tyska Akademin för Teknikvetenskaper (acatech), var något nytt för mig: såväl historiker som toppingenjörer och naturvetare hade bjudits in för att tala om sin syn på nya teknologier. Mitt eget bidrag handlade om kärnkraftens ”förflutna framtid” och hur 1950-talets storslagna framtidsvisioner anpassat sig till verkligheten och därvid tagit nya former. Mot detta ställdes bland annat en rad föredrag om nanoteknikens utveckling och jag fick klart för mig att det är till denna teknik som Europas tekniska och naturvetenskapsliga visionärer nu sätter allt hopp när det gäller att även i framtiden hävda Europas förmåga att vara med och skapa det nya och därmed även behålla och möjligtvis även utveckla vårt välstånd. Men ingenjörernas utvecklingsoptimism konfronterades på ett intressant sätt med mina teknikhistoriska kollegors betydligt mer skeptiska och reflexiva förhållningssätt när det gäller nanoteknik och områden som ”syntetisk biologi”. Efter konferensen kände jag mig knappare klarare över vad som egentligen väntar i framtiden; osäkerheten är enorm och ingen vet var detta kommer att sluta. Men att få vara med om att se framtiden ta form på detta osäkra sätt har onekligen sin charm…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: