Det avlägsna Europa

Jag är i Brisbane i Australien för ett bokprojekt på temat Asiens kärnkraft i ett samhällsperspektiv, med ett tiotal författare inblandade. Själva boken blir nog inget vidare, som det ser ut, kapitelutkasten som vi sitter och diskuterar är riktigt usla (mitt eget hastigt ihopkrafsade bidrag, som handlar om hur Tjernobylolyckan har påverkat de asiatiska ländernas förhållande till kärnkraften som energikälla, blir nog dessvärre inte heller något vidare).

Den huvudsakliga behållningen ser istället ut att bli själva mötet. Det bjuds på många aha-upplevelser att som svensk få sitta och diskutera dessa – och många andra – ämnen med en rad forskarprofiler från Kina, Taiwan, Japan, Korea, Indien, Indonesien och Australien! Somliga av dem visar sig vara riktiga höjdare från sina respektive regeringar, andra är unga forskare helt i början av sin karriär och med påfallande idealistiska agendor. I utvecklingsländer som Indonesien men även Kina är dagens forskare ofta mycket mer samhälleligt engagerade än hos oss i väst, med en tydlig ambition att med sin forskning verkligen påverka landets utveckling. Jag föreställer mig att det är en asiatisk version av den stämning som rådde i väst på 1970-talet och som jag själv aldrig fick uppleva. Men skillnaden är att det sällan finns någon stark ideologisk dimension; hela diskussionen om samhällets framtid är istället mycket mer pragmatisk, konkret och resultatinriktad.

Vistelsen här ger också möjlighet att träffa australiska forskare, vilket annars inte brukar vara särskilt vanligt vare sig på europeiska eller amerikanska konferenser. Många australier, även i den i övrigt så internationaliserade akademiska världen, har aldrig varit i Europa och i australiskt perspektiv förefaller vår egen del av världen verkligen extremt avlägsen. Men om det gäller för forskare så gäller det förstås i än högre grad för folk i allmänhet – och då inte bara för Australien, utan även för större delen av Asien, Afrika och Latinamerika. För människor i de allra flesta länder är Europa troligen något underligt och abstrakt där det ligger hopkrympt och narcissistiskt i en nordlig avkrok på Jorden, föga centralt i de flesta människors perspektiv. Något av det mest givande på långa resor som denna är att ständigt bli påmind om att världen inte har något naturligt ”centrum”, eller snarare att alla platser är centrala, sett ur de människors perspektiv som har sin hemvist där. Ett trivialt, banalt faktum som man ändå ofta helt glömmer bort när man vistas länge på en och samma plats.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: