Fraser Island och sandens historia

Efter avslutade kärnkraftseminarier i Brisbane har vi gett oss av på upptäcktsfärd längs den australiska östkusten. Sedan i förrgår har vi slagit läger i Rainbow Beach, en förträfflig liten semesterort som ligger inklämd vid havet mitt i den vidsträckta Great Sandy National Park och med väldiga dyner av flygsand i ett otal färger vakande i branta formationer högt över orten (därav dess namn!). Nationalparken ifråga består först och främst av den mystiska Fraser Island, ett av Australiens världsarv, som marknadsförs i turistreklamen som ”världens största sandö” – den är 123 km lång och därmed aningen mer långsträckt (och betydligt bredare) än Östersjöns motsvarighet i form av halvön Neringa (Kurische Nehrung) i forna Ostpreussen.

Att någonting är stort är väl i och för sig inget argument för att bege sig dit, men flera av de australiska universitetskollegerna som jag träffade i Brisbane framhöll den stora sandön som något värt att uppleva. Och vi kunde förstås inte låta bli att ta tillfället i akt när vi nu ändå befann oss i Rainbow Beach. Igår begav vi oss sålunda till Fraser Island för att utforska dess besynnerligheter, med kyligt klarblå insjöar uppe på höglandet, fuktiga regnskogar med en mörk avverkningshistoria och sorgsna vägar av sand som fullständigt körts sönder av de terrängfordon med vilka man tar sig runt på ön.

Att subtropisk regnskog kan få fäste i ren sand förvånade mig, och det i sin tur ledde mig att tänka vidare kring sanden som natur- och kulturfenomen. Människans förhållande till sanden är ju fullt av motsägelser: å ena sidan älskar vi sandstränder och inte minst hemlighetsfulla platser som Fraser Island, Kurische Nehrung och Gotska Sandön. Ökenkulturerna fascinerar oss, silhuetterna av karavaner på väg genom väldiga öknar blir till symbolladdade bilder, fulla av magi om än också med ett stänk av melankoli. Sandlandskapen blir till en påminnelse om att det inte alls är självklart att vi omges av växtlighet och grönska. Å andra sidan ryggar vi lätt tillbaka inför sandens väldighet, dess åtminstone skenbara avsaknad av organiskt liv och de många historierna världen över om städer, byar och mänsklig kultur överhuvudtaget som begravts av vandrande dyner, oväntade sandstormar och växande öknar. Som material, tänker jag, är det för övrigt lätt att glömma sandens värde: det är ju i sanden som glasets historia tar sin början och därmed genomskinligheten, transparensen – även spegelns och därmed självbetraktandets historia blir direkt kopplat till sanden. Liksom timglaset, med dess rinnande sand, och därmed det direkt observerbara tidsflödet. Sanden på Fraser Island var för sin del en gång åtråvärd av amerikanska rymdflygstyrelsen NASA, som på 1960-talet grävde upp och transporterade mängder av sand härifrån över Stilla havet för att utvinna titan ur den.

Det har ju blivit populärt under senare år att skriva historiskt orienterade böcker på materiella teman som luft, vatten, trä, salt osv. Jag undrar om någon har skrivit om sand också? Jag skulle gärna läsa det i så fall!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: