På filminspelning i Inre Mongoliet

Jag är på svensk mark igen efter ett par veckor i Inre Mongoliet. Min kära hustru har ägnat det senaste halvåret åt att skriva manus till en film som utspelar sig i denna kinesiska provins, och vi reste dit för att ta del av själva inspelningen. Filmen har den något kryptiska titeln ”37” och handlar om mötet mellan det urbana Asiens hypermoderna kultur och den traditionella, lantliga mongoliska kulturen där särskilt musiken ger livskraft: En nyskild karriärskvinna från Hongkong reser tillsammans med sin dotter (spelad av Lin Miaoke, den tioåriga flicka som blev världsberömd över en natt efter att ha mimat ”Ode to the Motherland” vid OS-invigningen i Peking förra året) till denna nordliga, mystiska del av Folkrepubliken och mötet med en mongolisk barnkör förändrar för alltid deras liv.

Även själva inspelningsprocessen tycktes utlova något av ett motsvarande kulturellt möte: Filmteamet kom i huvudsak från Hongkong (även om de lyckats rekrytera ett par av det egentliga Kinas främsta skådespelare!) och de tillbringade närmare två månader på plats i provinsen. Men detta verklighetens kulturella möte låg ljusår från filmens och något verkligt försök att faktiskt komma den mongoliska kulturen närmare inpå gjordes överhuvdtaget inte. Teamet bodde på ett modernt hotell i den hektiskt kinesiska regionhuvudstaden Hailar. Även de mest simpla turistresor till Inre Mongoliet brukar inkludera övernattning i traditionella mongoliska jurtor och middagar på nyslaktade får, men för filmteamet från Hongkong tycktes ingenting av det mongoliska livet i grunden erbjuda något av intresse – förutom själva landskapet, som man villigt använde men då bara som en kuliss och bakgrund, medan kamerorna i huvudsak zoomade in de alltid helt perfekt sminkade huvud- och birollsinnehavarna. De scener som utspelade sig i och kring en jurta spelade man in inte i genuina mongoliska miljöer utan bokade istället in sig på ett stort turistkomplex där allting var petigt rent och iordningställt och där mongolerna själva lyste med sin frånvaro – den främsta mongoliska rollen i filmen spelades istället av en känd kinesisk skådespelerska! Vid avresan lämnade man efter sig ett berg av skräp.

Mao var djupt besviken över att se sitt eget manus användas på ett sätt som hon absolut inte tänkt sig. Vi lämnade det hela med en sorgsen känsla av hur oförenliga Hongkongs/Kinas urbana och lantliga livsvärldar tycks vara, och att det inte tycks finnas någon verklig vilja att förstå varandra. Återstår att hoppas att just denna inspelning var ett undantag. Intresset för Inre Mongoliet tycks annars vara på uppgång i det kinesiska kulturlivet: förra året kom den utmärkta filmen ”Tuyas bröllop” som utspelar sig i samma provins, och dessförinnan hade pseudonymen Jiang Rong gjort stor succé med boken ”Wolf Totem” som handlar om mongolernas relation till vargen och hur kineserna genom sin inflyttning påverkar den ekologiska balansen. Denna bok är nu också på väg att bli film, på initiativ av franske regissören Jean-Jacques Annaud (som gjorde ”Sju år i Tibet”).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: