Ett annat Tyskland

Min vän Henrik lånade mig nyligen en åtta år gammal essäbok av kulturjournalisten Per Landin, ”Wagners mörka punkt och andra tyska fallstudier”. Av någon anledning har jag inte fått upp ögonen för den tidigare, trots att jag läst flera andra böcker av Landin, som ju även har skrivit en del om den tyska Östersjökulturen i det gamla Ostpreussen.

När jag på Gotlandsfärjan häromdagen fick ett bra tillfälle att sträckläsa ”Wagners mörka punkt” blev det en av de större läsupplevelserna på sistone. Jag vet inte vad den fick för recensioner när den kom ut 2001, men i mina ögon hör detta tveklöst till det allra bästa som har skrivits inom svensk sakprosa de senaste åren. Möjligen kan man göra en jämförelse med Peter Englunds senaste bok ”Stridens skönhet och sorg”; liksom Englund strävar Landin efter att uttyda historien utifrån enskilda människoöden och överhuvudtaget efter ett nytt och annorlunda sätt att skildra det förflutnas förvecklingar. Skillnaden är att Landin egentligen inte har några historikerambitioner, han är litteraturvetare. Och till skillnad från Englunds gestalter är Landins tyskar inte några ”helt vanliga” människor – tvärtom, boken handlar om extrema människor, vars öden har flankerat eller skuggat de mer kända personligheterna i historien på de mest otroliga sätt men samtidigt själva förblivit tämligen oomnämnda i den officiella och akademiska historieskrivningen. Landins fallstudier är inga som man kommer få läsa om i historieundervisningen, vare sig i Tyskland eller Sverige. Ändå bidrar de på ett ovanligt slagkraftigt – och dessutom otroligt litterärt sätt – till att vidga synen på Tysklands förflutna.

Några av personerna, som den brutala östtyska justitieministern Hilde Benjamin, har haft en direkt inverkan på de större historiska skeendena, medan andra, som snickaren Georg Elser, som helt på egen hand så när lyckades mörda Hitler i München 1939, skulle ha kunnat påverka världen på avgörande sätt om de haft marginalerna på sin sida. Men de flesta gestalterna är helt enkelt just märkliga, gåtfulla individer som oftast misslyckats med att nå dit de ville eller vars själva märklighet blivit för mycket för en eller annan makthavare, varvid deras banor snabbt löpt ut. Till dessa hör fjärrskådaren Hanussen från Böhmen, som mördades av nazisterna efter att han förutsagt riksdagsbranden i Berlin 1930, liksom den förtvivlade antinazistiske författaren Friedrich Reck, som levde i skuggan av den mer kände historiefilosofen Oswald Spengler, och ostpreussiska Erna Dorn, som efter att ha dolt ett oklart nazistiskt förflutet för DDR-myndigheterna slutligen dömdes till döden som ”anstiftare av det fascistiska kuppförsöket” i Berlin 1953, med vilket hon troligen aldrig hade något att skaffa. Och Wagner då? Nej, det handlar inte om den berömde kompositören. Istället handlar Landins Wagneressä om den okände folkskolläraren Ernst August Wagner som i september 1913 mördade sin egen familj och löpte amok i en schwabisk by på ett sätt som mest påminner om vår egen tids omskrivna skolmassakrar, för att sedan tillbringa resten av sitt liv på mentalsjukhus, där han som eldig pronazist dessutom författade usla historiska dramer…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: