Oljan, plasten och världshaven

Söndagens ”Dokument Utifrån” utgjordes av en välgjord påminnelse, i form av en fransk dokumentär, om ytterligare en sida av oljans förbannelse: med all önskvärd tydlighet visades på hur världshaven är fulla av plast. Eftersom platsen aldrig bryts ned, utan bara sönderdelas i allt mindre beståndsdelar, till slut med en storlek av bara tiondels millimetrar, får den en oerhörd spridning med havsströmmarna. Plastbitarna kommer därvid även in i näringskedjorna, så att sjöfåglarnas diet numera i hög grad består av plast. Det anmärkningsvärda är att det hela är totalt globaliserat: det finns ingen plats i världen där havet inte innehåller massor av plastrester. Även alla stränder i världen innehåller massor av små plastbitar som man kan hitta i sanden. Det finns inga undantag. Det finns överallt. En annan anmärkningsvärd aspekt av förloppet är hur oerhört det har accelererat under senare år och hur nytt det problemet egentligen är. Man kan intuitivt tycka att plasten som symbol hör hemma några decennier tillbaka i tiden, under den högindustriella epoken, som vi nu i västvärlden anser oss ha lagt bakom oss i stor utsträckning. Men icke. 1970- och 1980-talet var fortfarande ganska ofarliga. Även 1990-talet var ganska ofarligt. Men under 2000-talet har mängden plast som släpps ut i naturen redan hunnit fördubblas, så att det som producerats under de senaste tio åren är lika mycket som producerades under hela 1900-talet! Och det finns inga tecken på att denna utveckling kommer avstanna. Tillväxten ligger på runt tio procent per år. I kombination med den totala bristen på nedbrytbarhet är det lätt att bli dystopisk inför detta.

Dokumentären ifråga var dock lite väl mycket av ”ont mot gott”: där intervjuades å ena sidan en kallsinnig chef för en stor fransk plastproducent, och å andra sidan unga miljöaktivister som kämpar för en bättre värld. Och så de neutrala forskarna, förstås. Vad man skulle vilja ha sett mer av är hur man politiskt närmar sig detta gigantiska problem, som tornar upp sig i skuggan av klimatfrågan. Hur går diskussionerna inom EU? Som hastigast nämndes också en intressant motutveckling i form av den nya utvecklingstrenden mot biologiskt nedbrytbara plaster – vi använder dem själva numera i sommarhuset på Gotland – som tycks ha framtiden för sig, men man skulle ha velat höra mer av den entreprenöriella dynamiken på detta område, hur konkurrensen egentligen ser ut mellan oljeplasterna och de nya biologiska plasterna osv. Just Sverige vill ju gå i bräschen för att sälja in skogen som den nya oljan, med allt från bioplast till talldiesel. Detta är en ”teknologisk fix” som profileras som en ultimat lösning som ska göra det möjligt för oss att fortsätta leva som vi har gjort under den industriella epoken – och om detta kan man ha delade meningar, tycks det mig. Det ska i alla fall bli intressant att följa såväl den vidare tekniska dynamiken som den vidare miljöpolitiska utvecklingen i ämnet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: