Resenären som mentalpatient

Ett av de bästa kapitlen i idéhistorikern Karin Johannissons senaste bok ”Melankoliska rum” handlar om s.k. ”fugueurer”, människor med ett i någon mening sjukligt behov av att ständigt resa iväg eller fly bort. Kring sekelskiftet 1900 sägs detta ha varit särskilt vanligt, men det förekommer även i nutida sjukdomsklassifikationer under namnet ”dissociativ fugue” och definieras då som ”målmedvetet resande som överskrider vad som är normalt”.

Utomstående märker ingenting när de ser en fugueur, på ytan ter de sig lugna och vanliga. Kring förra sekelskiftet hände det ofta att män (nästan aldrig kvinnor) särskilt ur övre arbetarklassen och lägre medelklassen, anmäldes som saknade, för att några dagar senare påträffas på avlägsna, oftast kulturellt intressanta platser hundratals och tusentals kilometer bort. De hade då oftast tappat minnet, visste inte hur de kommit dit.

Den franske fugueuren Albert Dadas, uppmärksammad av filosofen Ian Hacking i boken ”Mad Travellers”, arbetade till vardags som montör på gasverket i Bordeaux, men kunde plötsligt en dag vara försvunnen efter att ha fotvandrat 70 mil om dagen för att efter en tid nå fram till Prag, Berlin, Konstantinopel eller Moskva! Liksom många andra personer med samma tvång att ge sig skickades han hem igen och fortsatte leva och arbeta helt normalt en tid, för att sedan återigen gripas av den ohejdbara driften att resa bort utan förvarning. Kvinnorna hade inte samma möjlighet utan flydde på annat sätt: in i en annan personlighet, de drabbades av personlighetsklyvning.

Ett modernt exempel på en fugueur är den tjugoårige ”pianomannen”, som flydde en deprimerande tillvaro på bayerskak landsbygden, gav sig av, hittades genomblöt på en engelsk strand med minnesförlust. Han kunde inte tala men däremot kunde han i timmar spela utmärkt piano. Först fyra månader senare återfick han plötsligt sitt gamla jag och bakgrunden kom fram.

Nuförtiden är fenomenet som sagt dock rätt sällsynt. Kanske för att vi alla reser, lokalt som globalt, och för att medier och teknik har försett oss med så många andra möjliga flyktvägar? Det är lättare numera att få utlopp för det där tvånget att bege sig någon annanstans. Kanske har vi därmed undvikit en fugueur-epidemi? Men 2000-talets egentlige fugueur är kanske snarare en person som tvångsmässigt flyr in i cyberrymden. Jag är rätt säker på att det går att hitta exempel på ensamma, till det yttre helt vanliga personer som plötsligt inte längre kommer till jobbet, men som senare, efter några dagar, påträffas hemma vid datorn, utan att minnas hur länge de har suttit där eller var där ute i den alternativa världen de har varit…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: