Energisubventionernas natur

I måndags presenterades ett delbetänkande från utredningen om en samordnad reglering på kärnteknik- och strålskyddsområdet, som bland annat föreslog ett kraftigt ökat skadeståndsansvar för kärnkraftsföretagen. Det handlar alltså om hur mycket kärnkraftens ägare ska betala i händelse av en svensk Tjernobylolycka. Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson var inte sen att samma dag ”avslöja” på DN Debatt att skadeståndsansvaret höjningen till trots inte på långa vägar motsvarar de faktiska kostnaderna för den väldiga förödelse som en olycka skulle föra med sig. Slutsatsen: att kärnkraften kommer att ”subventioneras” även i fortsättningen.

Vad det handlar om är förstås ett slags indirekta subventioner: ingen kärnkraftsoperatör kommer att få några miljoner direkt i handen för att bygga och driva nya kärnkraftverk. Och då blir det förstås genast en tolkningsfråga vad en ”subvention” egentligen är. Argumentet att kärnkraften är subventionerad är gammalt och har följt debatten åt i nära ett halvt århundrade, och kärnkraftsmotståndarna har alltid haft detta som en älskingsstrategi: att försöka tvinga kärnkraften att bära fullt finansiellt ansvar för allt som kan tänkas hända och därmed göra den olönsam, rätt och slätt.

Det intressanta och ironiska med denna strategi är att man tvingas in i ett närmast fundamentalistiskt marknadsekonomiskt tänkande. Begreppet ”subventioner” har ju som innebörd en ”störning” av de fria marknadskrafterna, dvs. politisk inblandning i det ”naturliga” ekonomiska kretsloppet med dess strävan efter en objektiv, neutral balans mellan utbud och efterfrågan. Som alla ekonomer och ekonomhistoriker vet existerar i verkligheten dock ingen sådan marknad och har aldrig gjort. Just inom energiområdet finns det inte heller fler än ett fåtal extremister som skulle vilja en helt fri marknad. I innovationsteoretiskt perspektiv kan man med historiska erfarenheter lugnt konstatera att ny bra energiteknik sällan kommer fram ”av sig själv”: den behöver subventioneras. Risken är förstås att det i efterhand kan visa sig att man subventionerat ”fel” teknik, eftersom man på förhand sällan kan veta vilken teknik som blir bäst, billigast och miljövänligast i långa loppet. Detta är i själva verket det starkaste argumentet mot varje form av subventionering. Men en sådan ”laissez-faire”-ansats ter sig helt orealistisk och det är svårt att tro att Naturskyddsföreningen heller vill göra sig till förespråkare för en sådan strategi. Problemet är bara att om man vill ha bort alla subventioner från kärnkraften av principskälet att subventioner är dåligt så får man svårt att hävda att subventioner är nödvändiga för vindkraft, solenergi osv.

I övrigt ligger det nära till hands att jämföra en eventuell kärnkraftskatastrof med den finansiella krisen. Båda är så extrema händelser, med konsekvenser för miljoner människor, att staten omöjligt kan avstå från att gå in och stödja – dvs. subventionera – återhämtningen med dess enorma kostnader. Det är inte för inte som vi förra året intuivit började tala om den ekonomiska krisen i termer av en ”finansiell härdsmälta”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: