Att minnas historien?

Den senaste veckan har 20-årsjubileet av Berlinmurens gett skäl att blicka tillbaka i samtidens historia. Något av det mest anmärkningsvärda i rapportering och kommentarer kring denna begivenhet är en ofta återkommande rädsla för att Berlinmurens existens ska glömmas bort! Ja, under de 20 år som gått sedan det där märkliga europeiska året 1989 har glömskan uppenbarligen smugit sig inpå på ett sätt så att man nu vill dra igång kampanjer liknande de som handlar om andra världskriget, i syfte att hålla det historiska medvetandet vid liv. Händelserna 1989 har i denna mening verkligen blivit någonting som många inte längre har några egentliga personliga minnen av, utan som har blivit just ”historia”, i den meningen att det är något som man måste läsa i böcker om för att få kunskap om.

För oss som faktiskt har starka minnen från händelserna 1989 kan det verka absurt att höra hur många yngre människor reagerar när de kommer till Berlin och får förklarat för sig att det en gång fanns en mur som gick mitt genom staden och delade den i en östtysk och västtysk del: ”Vad då mur?” säger de och tittar misstänksamt på guiden. ”Driv inte med mig, tror du jag är dum? Det är klart att det inte kan gå en mur rakt genom stan!”

Samma reaktion kan man få om man tar upp ett ämne som Tjernobyl: många unga människor, i både öst och väst, har i själva verket ingen aning om att det har inträffat en väldig kärnkraftskatastrof där och finner det absurbt att något sådant skulle kunna ha hänt. Det är förstås också denna glömska som möjliggör kärnkraftens ökande popularitet på sistone i många länder. Man har helt enkelt glömt bort vad som kan hända.

I minnet blir händelser i det förgångna alltmer abstrakta ju längre de skjuts tillbaka i det förflutna. Något av det mest eggande med att vara historiker och söka sig tillbaka i gamla dokument av olika slag är just hur det abstrakta plötsligt kan bli konkret igen. Det har i dessa sammanhang ofta slagit mig att vad som omnämns i en enda rad som ett självklart historiskt faktum i en bok eller som bakgrundsteckning till nutida utvecklingar i verkligheten är ett myller av kaotiska händelser, personliga beslut och rena tillfälligheter som ibland kan få mig att tvivla på att vissa saker överhuvudtaget har hänt, för att inte tala om hur och varför. Ändå har historieskrivningen en tendens att cementeras och stadga sig till slut.

Kanske är det också därför man lätt finner det svårt att göra sig en klar bild av ”historiska” händelser som man själv har minnen av, eftersom den cementerade bilden inte nödvändigtvis passar in med minnena. Jag gissar att man då i slutänden oftast anpassar sina egna minnen till det man läst i historieböckerna (fastän det i verkligheten förstås borde vara tvärtom). Det blir lättare att ”minnas” historien på det sättet, även om det sker på bekostnad av genuina (om än starkt motsägelsefulla och problematiska) minnen som för alltid går förlorade. För den som skriver dagbok kan jag rekommendera att testa sig själv i detta avseende: skriv först upp vad du tror att du minns av din egen upplevelse av en ”historisk” händelse, och jämför sedan med motsvarande dagboksanteckningar. Resultatet blir ofta mycket märkligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: