Den koppärriga köttingens bönost

På Sveavägen finns en utmärkt Kinarestaurang där vi brukar gå och äta ibland. Maten är förträfflig, köket är utan tvekan ett av de bästa kinesiska i Stockholm. Men som icke kinesisktalande riskerar man gå miste om något av det allra bästa på menyn, nämligen en kryddstark rätt som kallas ”Mapu tofu”. Anledningen är att det i den svenska versionen av menyn inte står någonting om ”tofu”, utan där har den utsökta tofurätten ifråga istället döpts till ”Den koppärriga köttingens bönost”. Det låter ju helt fruktansvärt och det vattnas knappast i munnen.

Det sorgliga med denna lilla ”detalj” är att det säger en hel del om hur otroligt isolerade invandrargrupperna i ett land ofta är från majoritetsgruppen – och vice versa. Det är ingenting konstigt att inte kunna ett språk perfekt, men menyn är ju helt central för en restaurangs affärsverksamhet, och man kan tycka att restaurangen alltså borde ha lagt ner en del möda på att ta fram en attraktiv och tydlig meny. Det hade varit lätt att be någon med svenska som modersmål att ägna några minuter åt att läsa igenom menyn och peka på fel och märkliga konstigheter – men icke. Jag misstänker att detta inte beror på lathet utan på att det inte finns någon med svenska som modersmål som står restaurangägaren tillräckligt nära för att man skall våga be om hjälp. Och så har man nöjt sig med denna minst sagt halvdana svenska meny. Eller finns det någon annan förklaring?

Man ser fenomenet överallt i Sverige och i ännu högre grad runt om i världen. Hur många svenskar har inte skrattat rått under utlandsresor till avlägsna länder där skyltar av olika slag har översatts till en välmenande men helt obegriplig engelska? I Dagens Nyheter brukar avdelningen ”Namn och Nytt” göra sig lustig över detta. Mer förvånande är att detta även gäller officiella webbsidor hos regeringar och myndigheter i ett otal länder, med engelskspråkiga versioner som är mer eller mindre omöjliga att förstå sig på (igår var jag inne på Tjeckiska Nationalarkivets hemsida).

Min tes är alltså att fenomenet ifråga beror på att det helt enkelt inte finns någon i textförfattarnas egen närhet som man kan fråga och be om hjälp – utan att behöva lägga ner tiotusentals kronor i arvoden till professionella översättarfirmor. Kulturerna står helt isolerade från varandra, som det verkar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: