Den nya kärnkraften

Senaste numret av The Economist innehåller en lång och ganska pedagogisk artikel om den s.k. fjärde generationens kärnkraft, ”Generation IV”. Där skildras hur kreativiteten blomstrar bland forskare och utvecklingsingenjörer ifråga om en lång rad nya fantastiska reaktortyper som förutspås slå igenom från omkring 2030.

Vad som helt saknas i denna artikel och i journalistiken kring kärnkraften överhuvudtaget är ett historiskt perspektiv. För en historiker förefaller det närmast självklart att de nya kärnkraftsvisionerna är helt uppåt väggarna i deras avsaknad av realism. De flesta av de nya reaktortyperna som nu proklameras som revolutionerande har proklamerats som sådana ända sedan den civila kärnkraftens födelse på 1950-talet. De har bytt namn, fräschats upp en aning med hjälp av modern IT och nya avancerade material men är fortfarande lika orealistiska som de då var.

Den reaktortyp som min kollega Maja Fjaestad (se även hennes blogg) just håller på att avsluta sin teknikhistoriska doktorsavhandling om – den s.k. bridreaktorn – har i ”Generation IV” fått nytt liv och dominerar helt framtidens nya föreställningar, även om det numera är för känsligt att tala om ”bridreaktorer”; man föredrar benämningar som ”natriumkyld reaktor” eller ”gaskyld snabb reaktor”. Dessa reaktorer, som egentligen borde heta plutoniumreaktorer, eftersom de arbetar med plutonium som bränsle, har sedan åtminstone 20-30 år tillbaka ansetts både farliga och onödiga och dessutom behäftade med hela den militära spridningsproblematiken. I Europa lades den sista bridreaktorn (en fransk sådan) ner 1997 och den tyska bridreaktorn som man hoppades stort på ännu på 1980-talet håller för närvarande på att omvandlas till en nöjespark!

Generation IV International Forum, som driver på den nya utvecklingen, pekar på det stora intresset i Asien för nya reaktortyper. Men det är både ironiskt och symptomatiskt att entusiasterna, som intervjuas i The Economist, i första hand pekar på en livsfarlig gammal sovjetisk bridreaktor som fortfarande är i bruk, när de vill hänvisa till något som faktiskt händer i verkligheten. Som jag ser det finns det bara en rimlig tolkning av den nya entusiasmen: det är ett försök från forskargemenskapens sida att lura till sig några miljarder dollar från statligt håll för sin forskning – på bekostnad av annan, vettigare forskning. Politiker och andra bidragsgivare låter sig lätt luras till följd av den totala avsaknaden av historiskt perspektiv

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: