Humanisternas framtid

Hur kommer framtiden se ut för världens historiker och andra humanvetare? Vilka ämnen kommer att beforskas, vilken typ av böcker kommer skrivas, vem kommer ha intresse av att läsa dem och hur kommer allting organiseras och finansieras? 

Än är det möjligt för staten att i ganska stor utsträckning finansiera humanistisk forskning även om dess nytta för samhället är diffus, indirekt, omätbar eller helt enkelt obefintlig. Men hur länge till? När det i politiken talas om ökat behov av stark svensk forskning är det oftast inte den humanistiska forskningen man har för ögonen, utan sådan forskning som man naivt inbillar sig kan kopplas till en direkt samhällsnytta, vilket särskilt betyder naturvetenskap, teknik och medicin. Det finns knappast någon trend som pekar på en ökad andel humanistisk forskning. Och så kommer den kanske till sist dö ut. Långsamt, plågsamt.

Jag gissar att två parallella vägar kommer att utkristallisera sig med tiden för att hålla den humanistiska forskningen levande. Den ena kommer att liera sig med samhällsnyttan och anpassa sig till vad som för tillfället är forskningspolitiskt gångbart. Inom historieforskningen handlar det därvid om att knyta an till aktuella samhällsproblem och ställa kritiska och historiska frågor kring dessas uppkomst och utveckling. De forskare som slår in på denna väg kommer att väcka uppskattning för sin förmåga att problematisera och de kommer att figurera flitigt i medierna när stora samhällsfrågor debatteras. Att finansiera denna forskning kommer alltmer att bli forskningsrådens huvudsakliga fokus.

Den andra vägen innebär en avprofessionalisering av forskningen, dock inte nödvändigtvis på ett negativt sätt. Här kommer vi att finna en mängd mer problematiska och udda personligheter som i sin forskning vägrar att låta sig styras av forskningsrådens kriterier eller vad som för tillfället är forskningspolitiskt gångbart. Deras enda drivkraft är det genuina intresset för frågor och ämnen av olika slag som i samhällets ögon är helt irrelevanta, om än inte ointressanta. Detta är alltså det som vi nostalgiskt brukar kalla ”fri forskning”. Men i framtiden kommer det inte att finnas forskningsmedel för sådant mer än på marginalen.

I och med att publiceringsmöjligheterna ökar och förbilligas i takt med den nya informationstekniken, kommer dock samtidigt allt fler människor känna sig hågade att skriva historia och annan sakprosa. Allt fler kommer att känna sig dragna till ”irrelevant” forskning – som en hobby. Den faktiska lösningen kommer då att bli forskare som inte är anställda som sådana, utan som kan ha vilka andra jobb som  helst, men som på sin fritid är författare och historiker. När BNP ökar kommer allt fler att kunna kosta på sig att arbeta deltid med ett vanligt jobb, och under återstoden av dagen bedriva humanistisk forskning.

Det skulle i så fall vara ett slags fortsättning på den trend som för närvarande finns bland personer som efter en hektisk, välbetald karriär som affärsmän eller politiker bestämmer sig för att redan innan pensionen slå in på en ny bana och bli författare och amatörhistoriker, oavsett lönsamhet. Exempel är australiensaren David Hill och italienaren Felice Vinci.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: