Den okända kärnkraften

Det är inte många, särskilt inte i de yngre generationerna, som känner till att de runt 400 kärnreaktorer som för närvarande är i drift runt om i världen egentligen bara är en liten, förverkligad spillra av de väldiga framtidsplaner som ännu i början av 1980-talet präglade föreställningen om kärnkraften som framtidens energikälla framför andra. Med ett eller ett par undantag hör samtliga av dagens 400 reaktorer till en reaktortyp som redan på 1950-talet – dvs. redan innan de egentligen hade tagits i bruk! – betraktades som ”primitiv”. Idag har man nästan helt slutat använda den term som användes på den tiden: man talade om ”termiska” reaktorer, eller ”första generationens reaktorer”.

Vad var då den ”andra generationen”? Och den ”tredje”? Idag talas det ofta om ”fjärde generationens reaktorer”, men dessa är egentligen av samma typ som på 1950-talet räknades till ”andra generationen”. Det handlade särskilt om snabba bridreaktorer. Tredje generationen var på den tiden fusionreaktorerna. Generationsbegreppet har alltså fortsatt att komma till användning, men på ett helt annat sätt.

I fredags försvarade min kollega Maja Fjaestad sin doktorsavhandling om de ambitiösa planer och visioner som fanns i Sverige vad gällde utveckling av bridreaktorer. Drömmen var att med hjälp av denna reaktortyp kunna ta tillvara energiinnehållet i uranet 50-100 gånger bättre än i de vanliga, gammaldags termiska reaktorerna. Istället för anrikat uran skulle bränslet utgöras av det plutonium som producerades i de termiska reaktorerna och som sedan utvanns i upparbetningsanläggningar. Sverige planerade även att utveckla atomvapen på plutoniumbasis och därför behövdes en upparbetningsanläggning i vilket fall som helst. Bridreaktorn blev en central del i vad som kallades den ”svenska linjen” som i övrigt baserade sig på tungvattenreaktorer (en typ av termiska reaktorer; en annan typ är de lättvattenreaktorer vi har idag) och inhemsk uranbrytning. Utan bridreaktorerna, med sin överlägsna bränsleekonomi, skulle den svenska linjen knappast ha varit möjlig att föreställa sig.

Fjaestad berättar den fascinerande historien om dessa briddrömmar och hur de gick om intet på grund av såväl tekniska och ekonomiska som politiska svårigheter – och om hur utopin om outtömlig energi vändes i sin motsats och blev till en dystopi om det farliga kärnkraftsamhället. Men Sverige var inte ensamt i detta avseende: bridprojekten lades under 1980-talet slutligen ned i nästan alla de länder som intresserat sig för dem. Kvar blev ett par märkliga reaktorer i Sovjet och Frankrike.

Men historien är inte slut än. Nya visionärer har vädrat morgonluft och drömmer om bridreaktorer som den viktigaste komponenten i fjärde generationens kärnkraft. Men perspektiven är minst sagt osäkra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: