Så ska Östersjön räddas?

Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen i världen kännetecknas på 2000-talet av två särskilt tydliga metatrender: å ena sidan handlar det om allt intensivare försök att förstå och manipulera naturens allra minsta beståndsdelar. Nanotekniken står i förgrunden. Å andra sidan den motsatta trenden: att förstå och manipulera de stora sammanhangen. Då talar vi om kosmologi, klimatforskning och geoengineering.

Geoengineering är kontroversiellt och bisarrt, men försöken att göra verklighet av ingenjörernas våta drömmar att kontrollera de stora ekosystemen säger någonting väsentligt om vår tid. Det hela baseras ofta på ett rent utopiskt tänkande med uppenbart orealistiska anspråk. Jag skulle gissa att 99% av alla försök till geoengineering har misslyckats. Ett exempel är Sovjets försök att vända ett antal sibiriska floder. Ett annat är USA:s och senare Kinas miljardinvesteringar i metoder för att kontrollera vädret. Det mest lyckade geoengineering-projektet är troligen Nederländernas ansträngningar för att skapa nytt land ur Nordsjön. Men sista ordet är kanske ännu inte sagt i det fallet. Många andra förslag med större ambitioner har lyckligtvis inte realiserats, som t.ex. tysken Hermann Sörgels storslagna vision om att binda samman Europa och Afrika genom att dämma upp Medelhavet, sänka hela havets nivå ett par hundra meter och utnyttja vattenkraftpotentialen i Gibraltar sund.

Även Östersjöländernas ingenjörer har sina våta drömmar om att manipulera hela havet med hjälp av ny smart teknik. ”Så ska Östersjön räddas” heter det idag på DN:s förstasida. Massor av syre ska pumpas ned i Östersjön, så är det tänkt, med hjälp av ett slags nya maskiner som drivs med el från vindkraftverk (eller kanske fossila energikällor, det återstår att se). De döda bottnarna ska syresättas och ett otal livsformer fås att återvända. Algblomningarna förutspås därigenom minska och havet återfå sin tidigare balans som satts ur spel till följd av övergödningen.

I teknikhistoriskt perspektiv förefaller det högst tveksamt om arrangemanget verkligen skulle kunna fungera. Kommer Östersjöns syrepumpar skriva historia och räknas till den lilla procent av geoengineering-projekt som lyckas, eller kommer den att sållas till den skräphög av naivt orealistiska projekt där 99% av de tidigare försöken hamnat? En uppfinning och en ingenjörsvision är inget ont i sig, men det är trots allt den lättare delen av det hela: senare kommer förstås problemet med finansiering och frågor om samarbete och koordination Östersjöländerna emellan. Man anar redan framtidens politiska strider mellan strandstaterna, om vem som ska betala, hur reglerna för att förhindra fortsatt övergödning förhandlas om, om krångliga mekanismer för kontroll och framväxten av nya myndigheter och organisationer för att se till att det stora tekniska projektet förlöper som det är tänkt, och reaktionerna när saker och ting ändå går fel…

En annan fråga är förstås om det hela överhuvudtaget är önskvärt och vilka alternativen är. Är inte detta ett typexempel på hur man vill använda ny teknik för att kringgå de egentliga problemen?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: