Europeiska kärnvapen

Den civila kärnkraftens framtid är som bekant oklar i många europeiska länder. Nya riktningar urskiljs här och var, nu senast i Tyskland, där den borgerliga regeringens beslut att riva upp den tidigare överenskommelsen om de nuvarande kärnkraftverkens livslängd har sörjt för en minst sagt hätsk debatt.

Men samtidigt pågår en debatt om huruvida europeiska länder bör ha kärnvapen eller inte, något som tidskriften The Economist uppmärksammar i sitt senaste nummer. I många länder är frågan visserligen inte aktuell i någon direkt mening, t.ex. i Sverige, men indirekt kan även vi och andra komma att påverkas av beslut som nu är på väg att tas av de existerande västeuropeiska kärnvapenmakterna Frankrike och England. Även om den västeuropeiska kärnvapenarsenalen är närmast försumbar jämfört med den amerikanska kan den mycket väl komma att verka avskräckande för anti-europeiska krigsmakter med siktet inställt på Europa, och även vi kan därvid komma att dra nytta av det befintliga europeiska styrkan.

Frankrike tycks hålla fast vid sin etablerade kärnvapenstrategi och har inga planer på nukleär nedrustning, men i Storbritannien är debatten desto mer infekterad. Politiken på området är paradoxal: det är förstås inom Labour som huvudmotståndet mot brittiska kärnvapen finns, men under Blair och Brown vid makten skedde inga stora förändringar i kärnvapenpolitiken. När nu den borgerliga koalitionen Cameron-Clegg har kommit till makten syns däremot tecken till en möjlig rejäl nedbantning av kärnvapenstyrkan, att döma av den översikt som är på gång.

Det handlar om vad som ska hända med landets kärnvapenbestyckade ubåtar när dessa nu börjar bli åldersdigna: ska de ersättas och i så fall med vad? Eller ska man ta tillfället i akt att skrota kärnvapnen? Osäkerheterna, och de olika åsikterna, rörande huruvida vapnen verkligen behövs och om de enorma kostnaderna (runt 250 miljarder kronor) kan användas på bättre sätt är stora.

Men en nedbantning skulle paradoxalt nog kunna tolkas som en provokation: ett förslag är nämligen att Storbritannien frångår sin nuvarande strategi, som går ut på att alltid ha en kärnvapenbestyckad ubåt patrullerande, för att istället låta denna ubåt patrullera endast under särskilt spända tider. Då skulle man kanske bara behöva två eller högst tre ubåtar istället för som i dagsläget fyra. Men om en brittisk ubåt då plötsligt lämnar sin hamn och börjar patrullera haven skulle det enligt somliga kunna tolkas som att den brittiska regeringen betraktar ett eller annat lands agerande som hotfullt – vilket i sig kan leda till konflikt.

Den vidare utvecklingen blir helt klart intressant att följa, inte minst parallellt med ansträngningarna i andra delar av världen att gå i motsatt riktning och skaffa sig nya och fler kärnvapen: om 40 år kan, enligt somliga, antalet kärnvapenmakter ha växt till närmare 20 länder.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: