Rysk film…

Stationerad som jag är i Holland fram till februari nästa år kommer jag gå miste om årets upplaga av Stockholms filmfestival. Den gångna veckan har vi dock kunnat trösta oss med att även Leiden har en motsvarighet, detta år dessutom med en särskild tonvikt på ryska filmer, vilket gjorde det hela extra givande. Det är något speciellt med rysk film, något oerhört tilltalande som återkommer i film efter film, svårt att beskriva vad. Till viss del handlar det om en förmåga att fånga de betydelsebärande ryska landskapen, men framförallt om de mest otroliga människoöden och den ofta helt ofattbara historia som dessa landskap bevittnat genom åren. Generationskonflikter är ständigt närvarande, liksom chockupplevelserna kring revolutionen, kriget, Sovjets fall.

How I Ended This Summer, den allra bästa av de ryska filmerna vi hann se denna gång, handlar om gymnasisten Pasja som hamnar på sommarpraktik på en arktisk strand, där han hjälper den medelålders Sergej att sköta en meteorologisk station. Omgivningen andas tunga lämningar efter kalla krigets nukleära upprustning, men också den nordryska naturens till synes kompromisslösa skönhet och livskraft: här gäller det att hålla sig på avstånd från såväl isbjörnar som atomsopor. Hela filmen är byggd kring endast två skådespelare och roller – och ändå finns i detta hela Rysslands och det forna Sovjets sociala och kulturella värld inbakad.

En annan märklig film, One War, utspelar sig på en enslig ö i den stora karelska sjön Ladoga under tre dagar från 8 till 10 maj 1945, då Stora Fosterländska Kriget tar slut. Ön är tillfälligt bebodd av fem ryska kvinnor och deras barn, vilka är frukten av kärleksaffärer med tyska soldater. Någonstans längre inåt skogen lär dessutom en grupp gammaltroende ortodoxa ha förskansat sig, men det förblir ett rykte. En NKVD-major anländer för att förbereda evakuering av ön och överförandet av kvinnorna till riktiga fängelser eller arbetsläger. Men kvinnorna har fortfarande förhoppningar om ett helt annat liv, nu när kriget är slut. Man försöker övertala majoren att låta kvinnorna gå fria. Men det hela kompliceras av att majoren själv har förlorat hustru och barn i ett nazityskt koncentrationsläger i Estland.

Förutom de ryska filmerna visades dessutom en fransk film, L’affaire Farewell, en verklighetsbaserad spionhistoria av sällan skådat slag från kalla krigets mörkaste dagar. Den handlar om KGB-officeren som driven av ideologisk övertygelse vill avslöja för västmakterna att Sovjetunionen har närmast fullständig kunskap om NATO:s alla militära ”hemligheter”, och den franske ingenjören som av en ren tillfällighet, eller snarast av ett misstag, halkar in i agentverksamheten. Den sovjetiska 1980-talsmiljön är förnämligt återskapad. Egentligen är det ju inte så länge sedan, och ändå är det ett Moskva på ljusårs avstånd från dagens.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: