Missförstådda oljekriser

Jag sitter och bläddrar i gamla exemplar av ”Oil and Gas Journal”, som den ledande engelskspråkiga olje- och gastidskriften kort och gott heter. Den har en stolt historia som går tillbaka ända till 1902, och är med andra ord perfekt för den som är intresserad av energiförsörjningens historia i ett långt tidsperspektiv.

Här påminns man också om att den s.k. ”första oljekrisen” (1973/74) numera är en väldigt missförstådd händelse. Den brukar ofta nämnas i samtidshistoriskt forskning som något av en autonom kraft i den globala samhällsutvecklingen, en gnista som fick enorma konsekvenser för utvecklingen sedan dess. Det är numera nästan omöjligt att hitta någon artikel eller bok som behandlar perioden från 1970-talet och framåt och som INTE nämner denna oljekris.

Men det är något skumt med detta, särskilt vad gäller orsaksambanden. Om man t.ex. tittar på Sveriges energiförbrukning över lång tid ser man att denna ökade exponentiellt fram till 1970, men att den därefter stannade upp helt. I efterhand har man slarvigt tyckt sig se ett samband med händelserna 1973/74. Men eftersom oljekrisen inträffade först ett par år senare, kan det inte på något sätt förklara detta dramatiska trendbrott.

När man tar del av branschutvecklingen inom olja och gas under åren kring 1970 får man onekligen en bättre bild av verklighetens orsakssamband. Oljepriset hade redan börjat stiga markant från slutet av 1960-talet, och i kombination med en skenande tillväxt i efterfrågan var det uppenbart för alla att det hela inte kunde fortsätta på samma sätt. Det måste komma ett trendbrott. Sidorna i Oil and Gas Journal är fulla av varningar från omkring just 1970. Särskilt USA var i en krissituation, med en egen oljeproduktion som började minska just vid denna tid. Vilda debatter pågick om på vilka villkor denna inhemska produktion skulle kunna ersättas av importerad olja. Europa för sin del var ännu helt beroende av Mellanöstern och Nordafrika. Norge hade ännu inte blivit en producent av betydelse.

Både USA och Europa (liksom Japan) var alltså extremt sårbara i början av 1970-talet. Nästan alla länder befann sig i en jättesvår försörjningssituation. Det var precis denna osäkerhet som OPEC-länderna var skickliga nog att utnyttja när de slog till med det berömda oljeembargot hösten 1973 (inledningsvis som ett sätt att påverka väst i kriget mellan araber och israeler). Detta embargo dramatiserade energiförsörjningens geopolitik. Men poängen är att OPEC inte skapade oljekrisen; de bara utnyttjade en latent kris som redan var på gång i vilket fall som helst.

Sverige, kan man konstatera, hade i någon mån tur, eftersom man redan ett par år tidigare hade inlett en övergång från olja till andra bränslen och börjat bli mer sparsam med energi överhuvudtaget. Men om detta tål nog att forskas mer!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: