Kvällsnyheter från Ürümqi

Långsamt ger vintern vika i Xinjiang, och kanske behöver man inte elda så värst många veckor till i kolugnarna. Och när den svarta snön har smält bort kan det nog bli en riktigt fin sommar.

Sex veckor har vi tillbringat här nu, och om man lägger ihop de senaste fyra årens vistelser har det blivit närmare ett halvår totalt. Men mellan de tre första vistelserna här och nu nuvarande ligger de blodiga upploppen i juli 2009. Man måste vara en extrem optimist för att inte undgå slutsatsen att händelserna i Ürümqi den sommaren har gjort det omöjligt för denna del av Kina att sträva som förr mot vad som dessförinnan tycktes kunna bli en gyllene framtid. Alla de förhoppningarna har nu gått i kras, och aldrig kommer Xinjiang att bli sig likt igen.

En tydlig följd av tragedin den sommaren (då enligt officiella siffror 197 personer dödades och 1700 skadades) är att relationerna mellan hankineser och uigurer (och övriga folkslag) har ödelagts. Allt vad integration mellan de etniska grupperna har helt kommit av sig, åtminstone här i Ürümqi. Kineserna, i synnerhet, är livrädda för att ha något som helst att göra med uigurerna: man har slutat handla hos dem, slutat äta på deras restauranger osv., och de som bodde i uiguriskt dominerade områden har flyttat till ”säkrare” (dvs. mer kinesiska) stadsdelar. Och myndigheterna uppmuntrar denna tilltagande apartheid, genom att t.ex. förbjuda kinesiska hyresvärdar att hyra ut rum och lägenheter till personer av uigurisk nationalitet (kazaker, tadjiker och andra minoriteter är dock välkomna!). Följden blir att uigurerna känner sig ännu mer diskrimerade än tidigare, ännu mer utsatta för såväl Pekings som den hankinesiska etniska gruppens förtryck.

Ingen vet vad det långsiktigt kommer leda till. Peking har reagerat med att byta ut den regionala ledningen, öka antalet militärer och poliser, tillåta och uppmuntra dessa att genast skjuta skarpt vid minsta tillstymmelse till nya upprorsförsök – men framförallt med att pumpa in många extra miljarder i subventioner till denna utsatta, känsliga och territoriellt viktiga provins i nordväst. Ekonomin är lösningen, tycks devisen lyda. Bara folk har pengar och känner att deras liv blir bättre, om än så långsamt, så kommer man kunna förhindra nya uppror. Ty det var ju ingen slump att händelserna 2009 utspelade sig mot fonden av den världsekonomiska krisen.

Man har också satt igång en ny kampanj för att locka mängder av nya ”kolonister” österifrån till Xinjiang. Men det behövs starka incitament, den saken är klar. Trenden är snarare efter upploppen att folk bara vill flytta bort härifrån, snarast möjligt. Ingen som har sett sina hemtama gator nedmetade i blod har förstås någon större lust att stanna kvar. Resebyråerna i Ürümqi har hittat en ny lönsam nisch i form av charterflyg till östkusten för såväl kineser som uigurer som vill flytta härifrån – i resan ingår inte bara hotell och logi, utan även turer till mäklare och möjliga bostadsområden, skolor och arbetsplatser.

Det är kväll i Ürümqi, och ingen vet om det verkligen kommer en ny dag. Och trots en turbulent historia (se min artikel i Svenska Dagbladet med anledning av upploppen) är intrycket att framtiden i Xinjiang aldrig tidigare har tett sig så osäker som nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: