BASF och det kemiska Europa

Jag sitter och läser i gamla böcker och tidskriftsartiklar om det tyska företaget BASF och dess märkliga historia. Jag har lovat att skriva en fallstudie som ska skildra Europas historia från 1850 och framåt i den kemiska industrins perspektiv, och det verkar ganska lovande att då särskilt fokusera på ett företag som detta. Grundaren Friedrich Engelhorn var direktör för gasverket i Mannheim, efter att i sin ungdom ha rest Europa runt på klassisk bildningsresa. Tydligen hade han fått en god känsla för tidens trender, för han var snabb att fånga upp möjligheterna med att tillverka konstgjorda färgämnen på basis av restmaterial från gasproduktion. Färgindustrin blev det sena 1800-talets verkliga succéindustri och de tyska och schweiziska företagen längs Rhen blev helt dominerande. De konkurrerade ut England och Frankrike, som hellre importerade naturliga färgämnen som indigo från Indien och andra kolonier.

Framförallt var BASF och andra företag i Rhendalen skickliga på att utnyttja nya transportmöjligheter via vatten och järnväg för att importera råmaterial som svavelkis från Spanien, vitriololja från Prag, tjära från England och kol från Ruhrområdet och Saarlandet. De färdiga produkterna skeppades nedför Rhen och ut i stora världen med hjälp av ångfartyg – det är lätt att glömma att det är båtar, järnvägar, kanaler och andra transportsätt som bildar grunden för allt vad konkurrens heter i ekonomin!

Men så kom de stora krigen. Under första världskriget tvingades BASF ställa om sin framgångsrika konstgödseltillverkning till produktion av sprängämnen och kemiska vapen som användes i skyttegravarna i Frankrike. Under mellankrigstiden gick de tyska kemiföretagen ihop i den ökända kartellen IG Farben, som under nästa krig kom att spela en avgörande roll i skapandet av Auschwitz genom sin efterfrågan på arbetskraft till en stor gummi- och bränslefabrik i det ockuperade Polen.

BASF:s gamla fabriker i östra Tyskland blev för sin del efter kriget utgångspunkten för DDR:s ökända, miljömässigt horribla kemiindustri i Sachsen, med det legendariska Leuna i centrum. Anläggningarna hemma i Mannheim/Ludwigshafen hade nästan helt förstörts i allierade bombanfall, men det hindrade inte BASF från att återuppstå, nu som världens största plasttillverkare.

Och nu då? Jo, BASF finns förstås kvar, fortfarande med bas i Engelhorns hemvist vid Rhen. Nästan 150 år har gått. Och det senaste i företagets bidrag till formandet av Europa är dess starka engagemang och delägarskap i gasledningen Nord Stream, som ska säkerställa att väldiga mängder naturgas från Sibirien via Östersjön hittar ned till Mannheim, där gasen ska omvandlas till ett otal kemiska produkter. Historien går vidare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: