Minnen från augustikuppen

Jag sitter och bläddrar i dagboksanteckningar från min första och enda resa till Sovjetunionen. Det var i juli och augusti 1991, jag hade just fyllt arton år och hade genom Fältbiologerna hamnat på ett slags utbytesresa vars huvudmål var Kazakstan. Vi var fem svenska ungdomar som under en månads tid for runt i våra ryska värdars sällskap genom sovjetiska Centralasien. Fokus var tänkt att ligga på den krympande Aralsjön, men av detta blev intet. I gengäld fick vi möjlighet att utforska bergstrakterna invid kinesiska gränsen, floddeltat vid Balkhasjsjön, Sovjets motsvarighet till Grand Canyon och en hel del annat. Med tåg och buss for vi dessutom till Samarkand och Tasjkent i mer regelrätt turistsyfte, men utan formellt tillstånd vilket dessvärre ledde till att vi – jag bävar inför minnet – fick övernatta i en park och rånades på våra fina kameror. I efterhand är jag mest glad att vi överhuvudtaget överlevde.

Av mina anteckningar från resan inser jag att vi hade föga grepp om hur den politiska utvecklingen i Sovjetunionen var på väg att ta en dramatisk vändning. Under vår resa hade vi ingen som helst kontakt med omvärlden. Men kvällen innan vi skulle flyga tillbaka från Alma-Ata till Moskva, för att därifrån ta tåget till Helsingfors, pekade våra vänliga ryska värdar på några stela ansikten som talade i TV. De sade sig representera landets nya ledning. Våra vänner skakade på huvudet. Jag minns min naiva fråga till Alexei: var de där männen kommunister eller demokrater?

Vad som slår mig i efterhand är hur vi utan större problem kunde resa hem som planerat. När vi anlände till Moskva promenerade vi runt en dag i kaoset av människor i rörelse och stillastående stridsvagnar som beordrats in till huvudstaden. Det var redan uppenbart att kuppen hade misslyckats. Men vi hade ännu ingen riktig känsla för det historiskt betydelsefulla i det som vi på detta sätt fick bevittna. Jag minns ännu min förvåning över de stora rubrikerna som mötte oss i tidningskiosken på Helsingfors central.

Hur som helst var det dessa upplevelser som blev början på mitt livslånga intresse för Sovjetunionen och de spillror detta osannolika, nu undergångna land lämnade efter sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: