I den kinesiska periferin

Denna vecka är jag åter i Hangzhou efter tre veckor på resa i vad som ibland kallas den ”kinesiska periferin”: Taiwan, Hongkong och Macau. De är alla tre unika samhällen som å ena sidan står för en kaotisk symbios av västerländskt och österländskt, och å andra sidan oundvikligen får en historiker på besök att tänka den svindlande tanken att just så här skulle hela Kina ha blivit om inte ordförande Mao & Co. hade fått för sig att göra revolution. Det är förstås inte helt sant, men det råder ingen tvekan om att särskilt Taiwan i kinesiska ögon utgör ett slags materialiserad kontrafaktisk historia. Konflikten mellan Taipei (och USA) och Peking handlar inte bara om politik, det är även en kamp om berättelsen om det moderna Kina och Östasien. Taiwan är i sig ett narrativ, och ett utmanande sådant, som med all önskvärd tydlighet ropar ut att Kina skulle ha kunnat undvika den katastrofala utvecklingen från 1949 och ett kvartssekel framåt: Kina skulle ha kunnat vara rikare, anständigare, renare, vänligare, ärligare, mer öppet för positiv påverkan utifrån, akademiskt mer avancerat osv.

Hongkong är mer komplicerat, eftersom den brittiska imperialismen i dess mest brutala former här har växelverkat så starkt med en traditionell sydkinesisk kultur och nu även ingått politisk union med Kina. Som västerlänning är det lätt att känna sig hemma på Hongkongön med dess Londonlika myller av vindlande gator och dubbeldäckade bussar (och spårvagnar!),  restauranger och caféer där öst möter väst, trivsamma kajpromenader och finfina stränder. Men det vilar samtidigt något obehagligt kolonialt över staden; det historiska ekot av forna tiders brutalitet tycks ännu inte ha klingat ut. Detta förstärks av att många västerländska turister använder Hongkong som en bas att återkomma till och vila ut på mellan äventyra i ”riktiga” asiatiska länder, ungefär som Europas imperier tidigare använt sig av dessa mindre kolonier som skyddade hamnar där man kunde fylla på förråden innan man gav sig ut igen bland farorna. I övrigt drog jag efter mina två veckor i staden slutsatsen att Hongkong är en extremt kommersiell och inte särskilt kulturvänlig plats. Flera forskare som jag pratade med ondgjorde sig över detta extrema fokus på pengar och åter pengar, och det ofta omöjliga i att få något gehör för behovet av humanistisk forskning.

Och Macau då? Jag var där som hastigast för att besöka det minimala universitetets historiska institution. Staden befinner sig i en osannolik ekonomisk boom och även universitetet ser ut att kunna dra nytta av det. Men det är förstås alla kasinon som står i blickfånget, och den historiestudent som lyckas få ett extraknäck i VIP-avdelningen på något av dessa spelpalats sägs lätt kunna betala av sina studieavgifter. När månadslönen för denna typ av fördummande jobb, som de ibland sägs göra, närmar sig professorernas frågar man sig dock vad denna typ av symbios kommer leda till på lång sikt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: