Kinesiska barn skrattar inte

Lanserar härmed en internationell teori om hur uppfostran av de allra minsta barnen kan organiseras: det finns fyra grundläggande sätt att organisera uppfostran av små barn under de första levnadsåren.

(1) Den första organisationsformen bygger på att mamman slutar arbeta efter att hon fött sitt första barn och sedan ägnar ett antal år – i många fall återvänder hon aldrig till arbetslivet – åt att ta hand om barnen och hemmet. Detta är fortfarande i stor utsträckning den dominerande modellen på många håll på den europeiska kontinenten, och den är väl institutionaliserad genom t.ex. att mannen får stora skattelättnader om mamman stannar hemma.

(2) Den andra organisationsformen baseras på att mor- eller farföräldrar bor tillsammans med föräldrar och barn, och det är mor- och farföräldrarna som tar huvudansvaret för barnpassning och uppfostran. Föräldrarna har inte tid eftersom de är tvungna att arbeta heltid för att (stor)familjens ekonomi skall gå ihop. Denna modell är totalt överlägsen de två andra modellerna här i Kina och gissningsvis på de flesta andra håll i detta arbetsnarkomanernas Östasien. I vissa fall, särskilt när mannen har ett ovanligt välbetalt arbete, kan modellen dock kombineras med den första modellen ovan, så att mamman och mor- eller farföräldrar tillsammans tar hand om barnen, medan mannen är ensamt ansvarig för att försörja mamman, barnen och mor- och farföräldrar.

(3) Den tredje, och mest radikala organisationsformen bygger på att mamman endast under en kort tid, upp till ca. ett år eller aningen längre, är frånvarande från arbetet, samtidigt som mor- och farföräldrar nästan helt befrias från ansvar för barnbarnen. Endast på marginalen kommer mor- och farföräldrar in och hjälper till, men under inga omständigheter kan de få huvudansvaret för de minstas uppfostran. Detta är möjligt eftersom staten går in och ersätter mamman – och på senare år även pappan i lika hög usträckning – för förlorad inkomst vid frånvaro från arbetet. Denna radikala modell är ytterst ovanlig internationellt, men i t.ex. Sverige är den helt dominerande.

(4) Den fjärde organisationsformen kan sägas utgöra en syntes av de tre första modellerna, med vissa tillägg. Den bygger på att mamman ”i princip” behåller huvudansvaret för de minstas uppfostran, som i den första modellen, men att hon samtidigt fortsätter arbeta, som i den andra och tredje modellen. Hon är ledig endast några veckor efter varje barns födelse, men till skillnad från andra modellen ovan, där mor- och farföräldrar går in och tar över därefter, outsourcas barnpassningen till en särskilt barnflicka, som alltså ”i praktiken” får huvudansvaret. Liksom i den tredje modellen befrias mor- och farföräldrar i stort sett från ansvar. Denna modell dominerar särskilt i Nordamerika.

Frågan som återstår att besvara: vilken av dessa fyra modeller är egentligen den bästa och mest naturliga? Jag jobbar på att studera den andra modellen här i Kina, där man tittar storögt på mig i min egenskap av föräldraledig småbarnspappa. En ledtråd som kanske bör följas upp är det stora allvaret som här kännetecknar barnens liv: kinesiska barn skrattar ytterst sällan. Om det nu inte bara är ett skräckslaget allvar som infinner sig när de får syn på mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: