Aleksandr Pusjkin i Seoul

22 november 2013

Den senaste veckan har jag tillbringat i Sydkorea. Jag har besökt ett antal universitet och forskningsinstitut och gett en serie föredrag om kärnkraft och internationell energiförsörjning. Det har gett mersmak (se även min engelskspråkiga blogg!)

Men den roligaste eller i alla fall mest oväntade upplevelsen fick jag levererad framför fötterna när jag i onsdags kväll promenerade genom en av centrala Seouls livligare stadsdelar. I en gatukorsning som jag råkade passera hade en hel del folk samlats, och ett starkt strålkastarljus riktades mot några kostymklädda män som stod runt omkring något slags monument. Koreansk polis kringgärdade det hela. Till min förvåning såg jag att monumentet ifråga utgjordes av en liten staty i naturlig storlek föreställande den ryske nationalpoeten Aleksandr Pusjkin! Än mer förbluffad blev jag när en av de kostymklädda männen böjde sig ner för att lägga en röd ros på sockeln och därvid tydligt blottade sitt ansikte: det var Rysslands president Vladimir Putin.

Putin hade kommit till Seoul på en endagsvisit och huvudsyftet var förstås inte att avtäcka den nya Pusjkinstatyn (som enligt en skylt på sockeln bekostats av ryska författarförbundet!). Men den symboliska gesten var ändå tydlig: det handlade om ömsesidig kulturell respekt och förståelse mellan Ryssland och Sydkorea. Sådana kulturella betygelser kan ofta visa sig värdefulla långt utanför kulturens revir. Det är ingen slump att Putin invigde Koreas första Pusjkinstaty samtidigt som han pressar på för att utvidga Rysslands politiska och ekonomiska inflytande i Ostasien. Bland annat har Moskva föresatt sig att bygga järnvägar, elledningar och pipelines för naturgas till Sydkorea, på ungefär samma sätt man redan gjort till Västeuropa.

Sådana infrastrukturprojekt är högintressanta men enligt somliga också politiskt helt omöjliga, eftersom dylika materiella förbindelser skulle behöva gå tvärs genom Nordkorea. En optimist skulle dock, i den franske filosofen Claude-Henri de Saint Simons anda, kunna argumentera för att det är just denna typ av materiella, infrastrukturella förbindelser som kan få igång fredligt samarbete, politisk avspänning och kulturellt utbyte. Om detta stämmer skulle alltså nya el- och gasledningar stimulera Pusjkinläsningen i Korea, snarare än tvärtom.


Taiwans kärnkraft

18 mars 2013

Den gångna veckan har jag tillbringat i Taiwan, där jag har gett två gästföreläsningar vid två av universiteten i Taipei, Yang-Ming University och National Taiwan University och även stiftat bekantskap med ett par andra akademiska miljöer. Det har varit en oerhört givande vecka som på olika sätt ställer mina europeiska akademiska erfarenheter i nytt ljus. Dessutom visade det sig att mycket av den politiska debatten i Taiwan för tillfället handlar om framtiden för landets kärnkraft, vilket snarast gjorde mitt föredrag på temat ”kärnkraftens renässans i historiskt perspektiv” till ett inlägg i den inhemska politiska diskussionen. Hundratusentals människor har, på närmast tyskt maner, dragit ut på gatorna för att protestera mot färdigställandet av Taiwans fjärde kärnkraftverk. Även i parlamentet har krav rests på att det nya kärnkraftverket, som i själva verket är så gott som färdigbyggt, inte skall tas i drift. I bakgrunden finns förstås Fukushimakatastrofen i grannlandet Japan jämte vetskapen om att även Taiwan är sårbart för jordbävningar och tsunamis, vilket påverkar inte bara själva kärnkraftverkens säkerhet utan även möjligheterna att hitta en lämplig plats för slutförvar av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Enligt somliga vore det visserligen ett brott mot grundlagen att inte ta i bruk det nya kärnkraftverket, men i slutänden ser det nu ut som att frågan kommer lösas genom en folkomröstning. Föga förvånansvärt har jag därför fått en hel del frågor om kärnkraftomröstningen i Sverige 1980. Märkligt nog ser det nu även i Taiwan ut att bli en omröstning där samtliga alternativ förespråkar en avveckling av kärnkraften, medan det enda som verkligen debatteras är avvecklingstakten. För en svensk är detta onekligen en déjà vu-upplevelse. Men om det är något Taiwan kan lära av den svenska debatten så är det förstås också att ett beslut alltid kan rivas upp. Att kärnkraftsfrågan i Taiwan alltså skulle lösas en gång för alla, vilket många nu hoppas, är alltså gissningsvis en naiv föreställning.


Energi i Xinjiang

1 mars 2013

I energisammanhang är provinsen Xinjiang i nordvästra Kina mest känd för sina olje- och gasfyndigheter och sedan en tid också för sin viktiga roll som transitled för fossila bränslen från f.d. Sovjetunionen på väg till de stora industriregionerna i östra Kina. Här inunder dock ett exempel på en annan trend, som gäller förnybar energi, här i form av sol- och vindkraftsdrivna gatlampor i en kulturellt blandad ort, flankerat av en fejkad kinesisk-kazakisk jurta som hyrs ut till hankinesiska turister.

???????????????????????????????

 


Smogens återupplevda historia

14 februari 2013

För en västerländsk historiker är något av det mest givande med vistelser i utvecklingsländer tveklöst den ständiga känslan av att befinna sig mitt i något som redan har hänt för längesedan i väst. Det är förstås inte alls sant att allt upprepar sig på ett förutsägbart sätt, men för den som likt jag själv inte själv växt upp under industrialismens guldår i Europa blir det ändå många aha-upplevelser och upptäckter som berikar förståelsen av vår egen västerländska samtidshistoria. Intuitivt vänder vi oss givetvis mot de många sätt på vilka länder som Kina, där jag nu själv befinner mig sedan två månader tillbaka, begår samma misstag som vi i väst en gång begått – men jag väljer ändå att betona den pedagogiska poängen med att se vår egen historia i Kinas samtid.

Den främsta upplevelsen denna vinter är troligtvis den ständiga smogen i Kinas storstäder. Lyckligtvis är jag själv nu inte baserad i Peking, men mina två baser Hangzhou (söder om Shanghai) och Ürümqi (i kinesiska Centralasien) hävdar sig ändå ganska väl ifråga om föroreningsrekord. Men jag är inte tillräckligt påläst för att avgöra i vilken mån mina smogupplevelser i dessa båda städer säger något om hur det en gång var i europeiska och nordamerikanska industristäder. Stockholm är väl knappast någon bra referenspunkt, men hur står sig egentligen dagens kinesiska smogstäder i jämförelsel med t.ex. Los Angeles eller Ruhrområdet för några årtionden sedan? Är det värre här i Kina nu än vad det var i Europa och USA då?

Vore intressant att veta, men kanske inte så enkelt att ta reda på. Det räcker knappast att ta fram objektiva siffror (om ens det är möjligt?), utan man skulle även behöva jämföra våra subjektiva upplevelser nu och då. Och det hela kompliceras förstås av att Kina i dagsläget har västvärldens ögon på sig, och att västvärldens perspektiv, med eller utan minnen av egna smogupplevelser i bakgrunden, lätt tränger sig in i den inhemska kinesiska rapporteringen. Nja, det blir nog inget forskningsprojekt av detta, i alla fall inte för min del. Tills vidare håller jag mig till mina egna smogupplevelser här!


Den sargade vetenskapen

13 juni 2011

Vetenskapliga beräkningar, modeller och utlåtanden av olika slag har fått sig en del törnar på sistone. Spanjorerna är ursinniga på de tyska rapporter som felaktigt hävdade att spanska gurkor var orsak till ehec-utbrottet i norra Tyskland. Kort dessförinnan visade det sig att modellerna som använts för att beräkna det omtalade askmolnets spridning från den isländska vulkanen var mer eller mindre värdelösa; det fanns helt enkelt inget askmoln, och flygtrafik hade ställts in helt i onödan. I Japan har tilltron till vetenskapen samtidigt sjunkit till nya bottennivåer då det visat sig att radioaktiviteten som läckt från det totalförstörda kärnkraftverket i Fukushima är dubbelt så hög som tidigare beräkningar visat.

Men den riktigt stora frågan i sammanhanget är om de vetenskapliga modellerna för den globala uppvärmningen och dess effekter verkligen är trovärdiga. Modellerna har satts ifråga både för att de är för enkla och för att de är för komplexa. Om det är så att vi nu bevittnar ett skifte i riktning mot ökad skepsis och kritik mot vetenskapliga utlåtanden i vidare mening, kan vi inom kort komma att stå inför en helt annan typ av klimatdebatt. Det är lätt att glömma att den konsensus som nu i stort sett råder om att vi människor bidragit avsevärt till en global uppvärmning är ung: så sent som för fem år sedan var debatten om detta ännu livlig. Och även om denna konsensus överlever så återstår många kontroversiella frågor om den underliggande dynamiken.

Att döma av liknande debatter i det förflutna är det inte helt osannolikt att klimatdebatten inom några år åter kommer att ha tonats ned – oavsett om det nu blir till följd av att vetenskapen visar sig opålitlig eller för att klimatet som debattfråga överskuggas av andra, ännu större utmaningar.


Kärnkraftsavveckling som kreativ förstörelse

31 maj 2011

Tyskland har beslutat avveckla sin kärnkraft till 2022 och resten av Europa förvånas, imponeras och avskräcks. Tysk kärnkraftsdebatt har alltid haft en speciell aura över sig som saknar motstycke i andra länder, men nu är frågan som många ställer sig om denna nya, radikala Sonderweg på energipolitikens område kan undgå att smitta av sig på andra länder.

Många kommer att skaka på huvudet åt detta avvecklingsbeslut som något dumdristigt, industrifientligt och krasst politiskt-taktiskt, men det bestående intrycket kommer nog snarare att handla om dess visionära dimension. Så kan man alltså göra, visar Tyskland: besluta om total avveckling inom ett årtionde och tvinga fram med våldsam kraft ett energisystem nästan helt baserat på förnybara energikällor! Titta, det är inte så svårt när allt kommer omkring!

Risken är förstås att planen misslyckas, att det inte går så lätt trots allt och att Tyskland istället tvingas till kraftigt ökad import av rysk naturgas eller fransk kärnkraftsel. Och under tio år kan mycket hända som förändrar tidsandan och stämningen i samhället lika radikalt som Fukushima gjorde. Men man kan inte låta bli att sympatisera med grundtanken: att med stark statlig hand rensa bort den gamla tekniken och samtidigt göra allt för att underlätta för det allra nyaste i energiväg att växa fram så snabbt det bara går. Det är kreativ förstörelsepolitik på hög nivå, eller ”Creative Destruction Management” som vi kallade det i ett forskningsprojekt om Östeuropas tekniska utveckling.

Man har försökt tidigare: det intressantaste initiativet kom från DDR under dessa sista år, dvs. efter Berlinmurens fall men innan återföreningen. På den tiden fanns det en vision om att snabbt stänga ner såväl Östtysklands kärnkraft som dess massiva brunkolseldning, och istället förvandla det som då ännu var en oberoende stat till Europas första riktigt gröna energiland. Efter Berlinmuren hade DDR:s ekonomi totalkollapsat och efterfrågan på energi var därför minimal. Det föreföll som ett unikt läge att göra slag i saken och med kreativ förstörelse låta ett nytt grönt DDR växa fram.

Den gången blev det som bekant inte mycket av det hela i slutänden. En anledning var att DDR anslöts till Västtyskland och att de gamla kraftbolagen i väst – det som numera är RWE och E.ON – tog över hela DDR:s energisystem. Kärnkraften liksom en del brunkolsgruvor och kraftverk lades ner, men själva strukturen på energisystemet undlät man ändå att rucka på. Det var detta som senare möjliggjorde för Vattenfall att komma in och köpa upp de östtyska kolkraftverken (se mina böcker om Östtysklands kärnkraft och om Vattenfalls internationalisering).

Återstår att se om den kreativa förstörelsen blir verklighet denna gång.


BASF och det kemiska Europa

13 april 2011

Jag sitter och läser i gamla böcker och tidskriftsartiklar om det tyska företaget BASF och dess märkliga historia. Jag har lovat att skriva en fallstudie som ska skildra Europas historia från 1850 och framåt i den kemiska industrins perspektiv, och det verkar ganska lovande att då särskilt fokusera på ett företag som detta. Grundaren Friedrich Engelhorn var direktör för gasverket i Mannheim, efter att i sin ungdom ha rest Europa runt på klassisk bildningsresa. Tydligen hade han fått en god känsla för tidens trender, för han var snabb att fånga upp möjligheterna med att tillverka konstgjorda färgämnen på basis av restmaterial från gasproduktion. Färgindustrin blev det sena 1800-talets verkliga succéindustri och de tyska och schweiziska företagen längs Rhen blev helt dominerande. De konkurrerade ut England och Frankrike, som hellre importerade naturliga färgämnen som indigo från Indien och andra kolonier.

Framförallt var BASF och andra företag i Rhendalen skickliga på att utnyttja nya transportmöjligheter via vatten och järnväg för att importera råmaterial som svavelkis från Spanien, vitriololja från Prag, tjära från England och kol från Ruhrområdet och Saarlandet. De färdiga produkterna skeppades nedför Rhen och ut i stora världen med hjälp av ångfartyg – det är lätt att glömma att det är båtar, järnvägar, kanaler och andra transportsätt som bildar grunden för allt vad konkurrens heter i ekonomin!

Men så kom de stora krigen. Under första världskriget tvingades BASF ställa om sin framgångsrika konstgödseltillverkning till produktion av sprängämnen och kemiska vapen som användes i skyttegravarna i Frankrike. Under mellankrigstiden gick de tyska kemiföretagen ihop i den ökända kartellen IG Farben, som under nästa krig kom att spela en avgörande roll i skapandet av Auschwitz genom sin efterfrågan på arbetskraft till en stor gummi- och bränslefabrik i det ockuperade Polen.

BASF:s gamla fabriker i östra Tyskland blev för sin del efter kriget utgångspunkten för DDR:s ökända, miljömässigt horribla kemiindustri i Sachsen, med det legendariska Leuna i centrum. Anläggningarna hemma i Mannheim/Ludwigshafen hade nästan helt förstörts i allierade bombanfall, men det hindrade inte BASF från att återuppstå, nu som världens största plasttillverkare.

Och nu då? Jo, BASF finns förstås kvar, fortfarande med bas i Engelhorns hemvist vid Rhen. Nästan 150 år har gått. Och det senaste i företagets bidrag till formandet av Europa är dess starka engagemang och delägarskap i gasledningen Nord Stream, som ska säkerställa att väldiga mängder naturgas från Sibirien via Östersjön hittar ned till Mannheim, där gasen ska omvandlas till ett otal kemiska produkter. Historien går vidare.