Eurokrisens fördummande formler

30 oktober 2011

Jag sitter och funderar på den s.k. eurokrisen. Rapporteringen om denna visar på något av det mest anmärkningsvärda i dagens medievärld, nämligen att vi alla utan problem förväntas kunna följa med i komplicerade företags- och nationalekonomiska resonemang. Tidningarnas ekonomisidor fylls till bredden av fackbegrepp som vi i vissa fall må ha en hyfsad uppfattning om vad de betyder (BNP, inflation, räntebana osv.) jämte en del andra, mer mystiska ord (inköpsindex, kapitalisering, algoritmhandel). Detta må vara hänt. Men att alla vi som inte har läst ekonomi på universitetet utan vidare förväntas hänga med i alla möjliga analyser av hur dessa variabler påverkar varandra, och hur man på sådan basis kan förutspå framtiden, det är både besynnerligt och skrämmande. 

Samtidigt som vi alla förväntas tänka som proffsekonomer har förväntningarna när det gäller t.ex. historiska kunskaper hos allmänheten fullständigt kollapsat. Än så länge förväntas vi veta vad en metahändelse som ”andra världskriget” är för något, men så fort det handlar om t.ex. ”franska revolutionen”, 1970-talets ”oljekriser” eller t.o.m. ”Berlinmurens” fall tvingas medierna infoga en faktaruta för att upplysa sina läsare om betydelsen av begreppen ifråga. Så usla är nämligen våra historiska baskunskaper.

När det gäller naturvetenskap och teknik är förväntningarna på läsarna ännu lägre, ja i princip lika med noll. Gängse medier har mer eller mindre gett upp, eftersom man vet att det inte finns många läsare som orkar försöka följa med i moderna biokemiska eller nanotekniska resonmenag. Vetenskapsjournalistiken har nästan helt flyttat ut till mer specialiserade tidningar, tidskrifter och webbplatser. Möjligtvis kan man fortfarande på söndagarna läsa en sida eller två i de stora dagstidningarna om nya vetenskapliga rön. Artiklarna är då ofta skrivna av journalister med fin pedagogisk känsla för att man i dagens samhälle inte kan förvänta sig att den vuxna befolkningen kommer ihåg något av högstadiets NO-undervisning.

Naturvetenskap och teknik kan kanske få förbli i bakgrunden när det gäller eurokrisen (även om kopplingarna kanske är starkare än vi tror!), men vad gäller kunskaper om historia, geografi och kultur finns ett direkt konkurrensförhållande med ekonomernas tolkningar av händelserna i dagens krisande Europa – och framförallt vad gäller krisens möjliga lösning. Av tidningarnas ekonomisidor att döma handlar allting om att på politisk väg komma överens om en lämplig ekonomisk formel på vars basis eurozonens ekonomi snart kommer blomstra igen. Och de flesta av oss sväljer genast denna typ av resonemang. Mot detta fackekonomiska tolkningsföreträde framstår relativt enkla och självklara historisk-kulturella analyser av den typ som t.ex. Richard Swartz utvecklat i en serie DN-kolumner genast som kontroversiella i sin pessimism, trots att de egentligen är helt självklara. Ekonomernas dominans, så tycks det mig alltmer, underbygger ett allmänt fördummande när det gäller vår förståelse av samtiden och av möjliga framtida utvecklingsvägar.

Annonser

Kärnkraftsavveckling som kreativ förstörelse

31 maj 2011

Tyskland har beslutat avveckla sin kärnkraft till 2022 och resten av Europa förvånas, imponeras och avskräcks. Tysk kärnkraftsdebatt har alltid haft en speciell aura över sig som saknar motstycke i andra länder, men nu är frågan som många ställer sig om denna nya, radikala Sonderweg på energipolitikens område kan undgå att smitta av sig på andra länder.

Många kommer att skaka på huvudet åt detta avvecklingsbeslut som något dumdristigt, industrifientligt och krasst politiskt-taktiskt, men det bestående intrycket kommer nog snarare att handla om dess visionära dimension. Så kan man alltså göra, visar Tyskland: besluta om total avveckling inom ett årtionde och tvinga fram med våldsam kraft ett energisystem nästan helt baserat på förnybara energikällor! Titta, det är inte så svårt när allt kommer omkring!

Risken är förstås att planen misslyckas, att det inte går så lätt trots allt och att Tyskland istället tvingas till kraftigt ökad import av rysk naturgas eller fransk kärnkraftsel. Och under tio år kan mycket hända som förändrar tidsandan och stämningen i samhället lika radikalt som Fukushima gjorde. Men man kan inte låta bli att sympatisera med grundtanken: att med stark statlig hand rensa bort den gamla tekniken och samtidigt göra allt för att underlätta för det allra nyaste i energiväg att växa fram så snabbt det bara går. Det är kreativ förstörelsepolitik på hög nivå, eller ”Creative Destruction Management” som vi kallade det i ett forskningsprojekt om Östeuropas tekniska utveckling.

Man har försökt tidigare: det intressantaste initiativet kom från DDR under dessa sista år, dvs. efter Berlinmurens fall men innan återföreningen. På den tiden fanns det en vision om att snabbt stänga ner såväl Östtysklands kärnkraft som dess massiva brunkolseldning, och istället förvandla det som då ännu var en oberoende stat till Europas första riktigt gröna energiland. Efter Berlinmuren hade DDR:s ekonomi totalkollapsat och efterfrågan på energi var därför minimal. Det föreföll som ett unikt läge att göra slag i saken och med kreativ förstörelse låta ett nytt grönt DDR växa fram.

Den gången blev det som bekant inte mycket av det hela i slutänden. En anledning var att DDR anslöts till Västtyskland och att de gamla kraftbolagen i väst – det som numera är RWE och E.ON – tog över hela DDR:s energisystem. Kärnkraften liksom en del brunkolsgruvor och kraftverk lades ner, men själva strukturen på energisystemet undlät man ändå att rucka på. Det var detta som senare möjliggjorde för Vattenfall att komma in och köpa upp de östtyska kolkraftverken (se mina böcker om Östtysklands kärnkraft och om Vattenfalls internationalisering).

Återstår att se om den kreativa förstörelsen blir verklighet denna gång.


BASF och det kemiska Europa

13 april 2011

Jag sitter och läser i gamla böcker och tidskriftsartiklar om det tyska företaget BASF och dess märkliga historia. Jag har lovat att skriva en fallstudie som ska skildra Europas historia från 1850 och framåt i den kemiska industrins perspektiv, och det verkar ganska lovande att då särskilt fokusera på ett företag som detta. Grundaren Friedrich Engelhorn var direktör för gasverket i Mannheim, efter att i sin ungdom ha rest Europa runt på klassisk bildningsresa. Tydligen hade han fått en god känsla för tidens trender, för han var snabb att fånga upp möjligheterna med att tillverka konstgjorda färgämnen på basis av restmaterial från gasproduktion. Färgindustrin blev det sena 1800-talets verkliga succéindustri och de tyska och schweiziska företagen längs Rhen blev helt dominerande. De konkurrerade ut England och Frankrike, som hellre importerade naturliga färgämnen som indigo från Indien och andra kolonier.

Framförallt var BASF och andra företag i Rhendalen skickliga på att utnyttja nya transportmöjligheter via vatten och järnväg för att importera råmaterial som svavelkis från Spanien, vitriololja från Prag, tjära från England och kol från Ruhrområdet och Saarlandet. De färdiga produkterna skeppades nedför Rhen och ut i stora världen med hjälp av ångfartyg – det är lätt att glömma att det är båtar, järnvägar, kanaler och andra transportsätt som bildar grunden för allt vad konkurrens heter i ekonomin!

Men så kom de stora krigen. Under första världskriget tvingades BASF ställa om sin framgångsrika konstgödseltillverkning till produktion av sprängämnen och kemiska vapen som användes i skyttegravarna i Frankrike. Under mellankrigstiden gick de tyska kemiföretagen ihop i den ökända kartellen IG Farben, som under nästa krig kom att spela en avgörande roll i skapandet av Auschwitz genom sin efterfrågan på arbetskraft till en stor gummi- och bränslefabrik i det ockuperade Polen.

BASF:s gamla fabriker i östra Tyskland blev för sin del efter kriget utgångspunkten för DDR:s ökända, miljömässigt horribla kemiindustri i Sachsen, med det legendariska Leuna i centrum. Anläggningarna hemma i Mannheim/Ludwigshafen hade nästan helt förstörts i allierade bombanfall, men det hindrade inte BASF från att återuppstå, nu som världens största plasttillverkare.

Och nu då? Jo, BASF finns förstås kvar, fortfarande med bas i Engelhorns hemvist vid Rhen. Nästan 150 år har gått. Och det senaste i företagets bidrag till formandet av Europa är dess starka engagemang och delägarskap i gasledningen Nord Stream, som ska säkerställa att väldiga mängder naturgas från Sibirien via Östersjön hittar ned till Mannheim, där gasen ska omvandlas till ett otal kemiska produkter. Historien går vidare.


2000-talets romerska gränser

10 december 2010

Jag har fått tag i en utmärkt ny bok om Europas historia från romarrikets destabilisering och förfall och fram till sen medeltid: Peter Heather’s ”Empires and Barbarians: Migration, Development and the Birth of Europe”. Men när jag begrundade några av översiktliga kartorna i boken blev jag förvirrad. Det gällde romarrikets gränser då det stod på sin höjd i början av vår tideräkning.

Gränsen följde som bekant floden Rhen till dess utlopp i Nordsjön och ”limes” löpte således rakt genom nuvarande Nederländerna. Eftersom jag är tillfälligt bosatt här vet jag precis var gränsen gick: det är bara en tjugo minuters cykeltur härifrån vårt forskningsinstitut, och i det lilla kuststaden Katwijk finns ett par pedagogiska skyltar med information om detta.

Av Heathers kartor att döma löpte dock gränsen ett par mil längre söderut, i höjd med Rotterdam. Det är uppenbarligen helt fel. Men varav detta misstag? Den uppenbara förklaringen är Heather har utgått från det faktum att ”limes” följde Rhen. Men vad som tydligen inte föll honom in är att denna flod inte längre följer samma sträckning som den gjorde för 2000 år sedan. Holländarna har ju helt byggt om vattenflödena och det som på den tiden var Rhen har sedan länge förvandlats till en oansenlig kanal utan något egentligt flöde. Rhens vatten sprids numera ut lite här och var över Holland, och en hel del flyter samman med Waal och Maas och går i riktning mot Rotterdam.

Det är lätt att glömma att inte bara människan, utan även naturen har sin historia. Landskapen förändras, och därmed även kartorna. Ännu mer iögonfallande på Heathers romerska kartor är existensen av Flevoland – ett stort landområde öster om Amsterdam som dock endast existerar sedan ett par årtionden tillbaka efter att holländarna torrlagt en tidigare havsvik. Detta okända romerska förflutna vad gäller Flevoland skulle definitivt bli ett intressant inslag på hembygdsmuseet i den modernistiskt präglade huvudorten Lelystad!


Från natur till nätverk

11 november 2010

Boken som jag arbetar på här i Holland (tillsammans med Arne Kaijser och Erik van der Vleuten) är tänkt att heta ”From Nature to Networks: The Infrastructural Transformation of Europe,1850-2000” och handlar om hur den ”djupare strukturen” i Europas geografi har gått från att vara baserad på naturliga länkar mellan regioner och länder till en ny struktur baserad på artificiella, människoskapade länkar och förbindelser.

Fram till början av 1800-talet var så gott som alla internationella flöden mellan olika delar av Europa baserade på transporter över hav och floder och i någon mån enkla, svårframkomliga vägar över land. Numera är transportmöjligheterna förstås mycket vidare: hav, floder och kanaler spelar vissersligen fortfarande en väldigt stor roll, men dessutom har det tillkommit järnvägar, motorvägar, flyg osv. Transportmöjligheterna är oerhört diversifierade. Samtidigt har information och energi, som förr i tiden bara kunde flöda med hjäljp av transportväsendet, nu fått sina egna infrastrukturer i form av telefonsystem, Internet, kraftledningar, pipelines för olja och gas osv.

Vår tes är att framväxten av denna mångfacetterade röra av materiella nätverk har spelat en avgörande roll för den europeiska integrationen i historiskt perspektiv. Det kan tyckas närmast självklart när man tänker på det, men om man slår upp en europeisk historiebok på måfå så är det ändå nästan ingenting som handlar om denna materiella aspekt av europeisk integration. Vår bok ska alltså ge ett nytt – och bättre! – perspektiv på Europas historia genom att förklara uppkomsten av en ny, nätverksbaserad geografi.

Men vi är också väldigt nyfikna på hur nätverken ifråga har använts, eller hur de har ”exploaterats” av olika aktörer genom åren, som t.ex. militären, resebyråerna, människosmugglarna, logistikfirmorna och de centrala planeringsorganen i kommunisttidens Östeuropa. Dessutom har vi börjat skissa på en avslutande del i boken som är tänkt att handla om hur de materiella nätverkens framväxt har förändrat Europa som fysiskt landskap. Såväl landskapen i traditionell mening liksom även ”vattenskap” och ”luftskap” tycks ha genomgått en påtaglig ”infrastrukturering” under de senaste 200 åren.

Vad som särskilt facinerar mig vad gäller det senare är just ”vattenskapens” omvandling: floder som vid närmare betraktande inte har mycket av natur kvar i sig efter att ha rätats ut, muddrats, dämts upp osv., och de europeiska haven som inte heller är så naturliga som de kan tyckas, utan som även de blivit till ett slags artefakter eller artificiella system, anpassade för det moderna samhällets krav genom skapandet av särskilda farleder, indelandet i ekonomiska zoner, nedläggandet av elkablar och pipelines på botten och inte minst konstruktionen av konstgjorda kuster och stränder, något som man förstås ständigt påminns om här i Holland.

Återstår bara själva skrivandet av boken. Det har startat rätt trögt, men jag ber att få återkomma i ämnet här på bloggen.


Estnisk-holländsk sångfest

10 november 2010

Arvo Pärts 75-årsdag har uppmärksammats stort i Europa i år, med kompositören själv ofta närvarande vid olika framföranden och festligheter. Mindre uppmärksamhet har hans estniske kollega Veljo Tormis rönt, trots att även han firat födelsedag, 80 år.

Tormis är en världsstjärna i skymundan, tycks det mig, och en kompositör av helt annat slag än Pärt. Tormis är körmusikens stora namn i Estland, den som sjungs a capella. Hans toner för tankarna till de stora baltiska sångarfesterna, de som är så djupt förbundna inte bara med den baltiska kulturhistorien, utan även den politiska historien, med tusentals och ibland hundratusentals sångare (inte åhörare!) på plats, som det artade sig i slutet av 1980-talet.

Häromdagen var vi på en körkonsert i Leiden helt ägnad Veljo Tormis verk, med tonsättare själv på plats. Med åtta olika körer, vilka mellan numren tog plats bland publiken, kunde jag inte låta bli att tänka just på någon estnisk sångarfest. Men jag tror inte det var medvetet tänkt som sådan.

Så fick vi alltså höra estniska sånger, på originalspråk, klinga i konserthuset, beläget invid de stolta gamla holländska kanalerna. Tormis placerar sig, åtminstone på ytan, i en tradition av estnisk folkmusik som är full av minnen av en försovjetisk tidsålder men också av en värld där mycket av den östersjöfinska kulturen försvunnit. Vissa sånger frambesvärjer ett gammalt, svunnet Ingermanland, ett Kihnu (Kinö) i Rigabukten eller ett Karelen som hamnat på fel sida om gränsen. Naturen är alltid närvarande, med dess landskap och årstidsväxlingar. Och lekarna: en hel svit handlar om gungor som man roar sig med där de hänger i de heliga estniska träden och förgyller sommaren!


Museum för nationell historia

4 november 2010

Här i Holland rasar som bäst en märklig debatt om ett nytt ”museum för nationell historia”. En vänsterpolitiker föreslog för några år sedan att ett dylikt museum borde inrättas, i syfte att förbättra relationerna mellan olika grupper i det hårt sargade och socialt fragmenterade holländska samhället. I den nya definitionen av det holländska, så är det tänkt, ska det även finnas rum för migranternas perspektiv, och museet ska förmedla en inkluderande syn på nation och identitet så att alla kan känna sig som hemma.

Det låter förfärligt korrekt, men frågan är hur man bär sig åt rent konkret. Den unge museichefen, som besökte oss för ett seminarium idag, hade en mängd idéer, men proffshistorikerna här på NIAS rynkade på näsan och fann få av förslagen övertygande. Det var för fluffigt, substanslöst. Det handlade om museet som en plats, fysisk eller virtuell, för samtal och interaktion, om vikten av att ta med det ena men också det andra, utnyttja både experters och ”vanliga” människors bidrag till förståelsen av historien, att vara öppen för olika perspektiv osv.

Alla debatter om det nationella och om det för nationen kanoniska, i Holland likaväl som på många andra håll i Europa där samma ämne debatteras för fullt, tycks i slutänden spädas ut till en hopplöst vag och diffus röra av postmodernt slag. Många politiskt korrekta debattörer hamnar till slut i ett resonemang som går ut på att nationen och den nationella historien är vad människorna anser att den är. I en interaktiv tidsålder måste varje enskild individs uppfattning tas i beaktande och tillmätas samma värde som varje annans. Det rimmar väl med begreppet ”mångfald” men inte med begreppet ”precision”.

Museidirektören tycktes trösta sig med att själva debatten om det nationella är av stort värde. Ja, kanske är detta den enda egentliga samhällspåverkan ett museum för nationell historia kan förväntas få: att medborgarna pratar mer. Det spelar ingen roll, tycks budskapet vara, vilka åsikter de har eller om de inte har ett hum om fakta: huvudsaken är att de pratar om nationen och dess historia. Pratar.