Aleksandr Pusjkin i Seoul

22 november 2013

Den senaste veckan har jag tillbringat i Sydkorea. Jag har besökt ett antal universitet och forskningsinstitut och gett en serie föredrag om kärnkraft och internationell energiförsörjning. Det har gett mersmak (se även min engelskspråkiga blogg!)

Men den roligaste eller i alla fall mest oväntade upplevelsen fick jag levererad framför fötterna när jag i onsdags kväll promenerade genom en av centrala Seouls livligare stadsdelar. I en gatukorsning som jag råkade passera hade en hel del folk samlats, och ett starkt strålkastarljus riktades mot några kostymklädda män som stod runt omkring något slags monument. Koreansk polis kringgärdade det hela. Till min förvåning såg jag att monumentet ifråga utgjordes av en liten staty i naturlig storlek föreställande den ryske nationalpoeten Aleksandr Pusjkin! Än mer förbluffad blev jag när en av de kostymklädda männen böjde sig ner för att lägga en röd ros på sockeln och därvid tydligt blottade sitt ansikte: det var Rysslands president Vladimir Putin.

Putin hade kommit till Seoul på en endagsvisit och huvudsyftet var förstås inte att avtäcka den nya Pusjkinstatyn (som enligt en skylt på sockeln bekostats av ryska författarförbundet!). Men den symboliska gesten var ändå tydlig: det handlade om ömsesidig kulturell respekt och förståelse mellan Ryssland och Sydkorea. Sådana kulturella betygelser kan ofta visa sig värdefulla långt utanför kulturens revir. Det är ingen slump att Putin invigde Koreas första Pusjkinstaty samtidigt som han pressar på för att utvidga Rysslands politiska och ekonomiska inflytande i Ostasien. Bland annat har Moskva föresatt sig att bygga järnvägar, elledningar och pipelines för naturgas till Sydkorea, på ungefär samma sätt man redan gjort till Västeuropa.

Sådana infrastrukturprojekt är högintressanta men enligt somliga också politiskt helt omöjliga, eftersom dylika materiella förbindelser skulle behöva gå tvärs genom Nordkorea. En optimist skulle dock, i den franske filosofen Claude-Henri de Saint Simons anda, kunna argumentera för att det är just denna typ av materiella, infrastrukturella förbindelser som kan få igång fredligt samarbete, politisk avspänning och kulturellt utbyte. Om detta stämmer skulle alltså nya el- och gasledningar stimulera Pusjkinläsningen i Korea, snarare än tvärtom.


Kinesisk aritmetik

12 juni 2013

En vanlig orsak till missförstånd i samtal mellan kineser och västerlänningar, särskilt när det handlar om pengar, är att kineser har ett helt annat sätt att räkna. Det mest exotiska för en västerlänning är helt klart att aritmetiska nyckelbegrepp som ”tusen”, ”miljon” och ”miljard” knappast används alls i Kina. De gängse begreppen är istället ”tiotusen” (万, wàn) och ”hundra miljoner” (亿, yì). Hos oss i väst är ju tusen en etta med tre nollor, en million en etta med sex nollor, en miljard en etta med nio nollor osv. I Kina är 万 en etta med fyra nollor och 亿 en etta med åtta nollor. Det hela understryker att vår västerländska sed inte är naturgiven, utan att det är något vi hittat på, dvs. en kulturell konstruktion.

Men missförstånd blir det alltså ofta. Om en västerlänning nämner t.ex. talet ”femhundrafemtiotusen” börjar kineserna genast klia sig i huvudet, eftersom de måste ”översätta” talet till något som följs av fyra nollor. Det blir då ”femtiofem 万”. Så här kan det se ut på bostadsmarknaden i Peking när priset per kvadrameter för en lägenhet anges:

Bostadsmarknad i Peking

En egenhet i Kina är också att mängder av kontanter används även vid stora köp. Det är inget ovanligt att man betalar i sedlar för något som kostar flera 万 (räknat i yuan, den kinesiska valutan som är värd ungefär lika mycket som den svenska kronan). Vanligtvis består betalningen i sådana fall av tjocka buntar av vardera hundra stycken hundrayuansedlar, dvs. 1 万 per bunt. Det skulle vara betydligt smidigare om tusenyuansedlar användes istället. Men eftersom det känns onaturligt för kineserna att tänka i termer av ”tusen” yuan existerar inga tusenyuansedlar här!


I den kinesiska periferin

5 april 2013

Denna vecka är jag åter i Hangzhou efter tre veckor på resa i vad som ibland kallas den ”kinesiska periferin”: Taiwan, Hongkong och Macau. De är alla tre unika samhällen som å ena sidan står för en kaotisk symbios av västerländskt och österländskt, och å andra sidan oundvikligen får en historiker på besök att tänka den svindlande tanken att just så här skulle hela Kina ha blivit om inte ordförande Mao & Co. hade fått för sig att göra revolution. Det är förstås inte helt sant, men det råder ingen tvekan om att särskilt Taiwan i kinesiska ögon utgör ett slags materialiserad kontrafaktisk historia. Konflikten mellan Taipei (och USA) och Peking handlar inte bara om politik, det är även en kamp om berättelsen om det moderna Kina och Östasien. Taiwan är i sig ett narrativ, och ett utmanande sådant, som med all önskvärd tydlighet ropar ut att Kina skulle ha kunnat undvika den katastrofala utvecklingen från 1949 och ett kvartssekel framåt: Kina skulle ha kunnat vara rikare, anständigare, renare, vänligare, ärligare, mer öppet för positiv påverkan utifrån, akademiskt mer avancerat osv.

Hongkong är mer komplicerat, eftersom den brittiska imperialismen i dess mest brutala former här har växelverkat så starkt med en traditionell sydkinesisk kultur och nu även ingått politisk union med Kina. Som västerlänning är det lätt att känna sig hemma på Hongkongön med dess Londonlika myller av vindlande gator och dubbeldäckade bussar (och spårvagnar!),  restauranger och caféer där öst möter väst, trivsamma kajpromenader och finfina stränder. Men det vilar samtidigt något obehagligt kolonialt över staden; det historiska ekot av forna tiders brutalitet tycks ännu inte ha klingat ut. Detta förstärks av att många västerländska turister använder Hongkong som en bas att återkomma till och vila ut på mellan äventyra i ”riktiga” asiatiska länder, ungefär som Europas imperier tidigare använt sig av dessa mindre kolonier som skyddade hamnar där man kunde fylla på förråden innan man gav sig ut igen bland farorna. I övrigt drog jag efter mina två veckor i staden slutsatsen att Hongkong är en extremt kommersiell och inte särskilt kulturvänlig plats. Flera forskare som jag pratade med ondgjorde sig över detta extrema fokus på pengar och åter pengar, och det ofta omöjliga i att få något gehör för behovet av humanistisk forskning.

Och Macau då? Jag var där som hastigast för att besöka det minimala universitetets historiska institution. Staden befinner sig i en osannolik ekonomisk boom och även universitetet ser ut att kunna dra nytta av det. Men det är förstås alla kasinon som står i blickfånget, och den historiestudent som lyckas få ett extraknäck i VIP-avdelningen på något av dessa spelpalats sägs lätt kunna betala av sina studieavgifter. När månadslönen för denna typ av fördummande jobb, som de ibland sägs göra, närmar sig professorernas frågar man sig dock vad denna typ av symbios kommer leda till på lång sikt.


Energi i Xinjiang

1 mars 2013

I energisammanhang är provinsen Xinjiang i nordvästra Kina mest känd för sina olje- och gasfyndigheter och sedan en tid också för sin viktiga roll som transitled för fossila bränslen från f.d. Sovjetunionen på väg till de stora industriregionerna i östra Kina. Här inunder dock ett exempel på en annan trend, som gäller förnybar energi, här i form av sol- och vindkraftsdrivna gatlampor i en kulturellt blandad ort, flankerat av en fejkad kinesisk-kazakisk jurta som hyrs ut till hankinesiska turister.

???????????????????????????????

 


Internet är extremisternas forum

22 januari 2012

Nätet kan användas på många sätt, den saken är klar. Det har inget inneboende syfte, ingen given funktion, nätet har inget mål som det strävar mot. Dess ursprungliga skapare må ha haft sina visioner, och många andra sedan dess, men internet fortsätter ändå att exploateras på helt andra sätt än vad uppfinnarna och programmerarna tänkt sig.

2011 blev ett genombrott för nätet, sociala medier och kommunikationstekniken i stort på åtminstone tre sätt. För det första visade den arabiska våren att nätet kan spela en avgörande roll för politiska revolutioner. För det andra visade händelser i t.ex. Vitryssland på de skrämmande kontrollmöjligheterna som dagens mobilsystem förser diktatoriska regimer med. För det tredje chockades vi i Norden av hur en ensam norsk terrorist inspirerats till sina dåd av sitt betydligt mer sociala liv på nätet. 

Det är den sista av dessa tre dimensioner som innebär den mest fundamentala förskjutningen i social och kulturell mening. De digitala mötesplatserna, chatrummen och facebookgrupperna lämpar sig särskilt väl för alla med extrema intressen och åsikter. Per definition har dessa människor – eller snarare vi alla, ty det finns alltid någon liten gömd vrå i oss som är extrem på ett eller annat sätt – svårt att hitta likasinnade i verkliga livet. Men på nätet finns alltid gemenskap, stöd och tröst, oavsett hur unik, udda, eccentrisk eller pervers du är. Och därmed stärks dessa våra extrema sidor, vi blir inte motsagda, utan tvärtom bekräftade.

En kraftfull antites till jantelagen har med andra ord sett dagens ljus – men vart kommer det att leda oss? Mycket har redan sagts i ämnet, men osäkerheten inför framtiden består. Drömmen är att denna antijante lockar fram talanger, begåvningar och förmågor som annars skulle ha förblivit blotta skuggor i brist på uppmuntran, som aldrig skulle ha fått utvecklas vidare om inte den nya tekniken och de nya medierna funnits. I så fall går vi en radikal renässans för kulturell, konstnärlig, vetenskaplig och annan verksamhet till mötes. Idealt skulle denna renässans också accepteras i samhället i stort, befrukta det, motverka förflackningen av vår tids kultur och stoppa de bildliga öknarnas spridning över Jorden. Vi skulle få en sällsynt växelverkan och dialog mellan inspirerande extremer.  

I värsta fall får vi istället ett samhälle som kvävs av perversa och paraonida sekter på alla områden, en obotligt sjuk kultur som i brist på ömsesidig acceptans dessutom banar väg för samhällets disintegration och atomisering, eller kanske helt enkelt mänsklighetens upplösning och kollaps.

Om några år, gissar jag, anar vi redan vartåt det barkar.


Den digitala recensenten

15 januari 2012

Som universitetslärare i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen får man ofta dra ett stort lass ifråga om rättning av uppsatser och essäer av olika slag. Det kan vara otroligt tidsödande för den som vill vara både noggrann och rättvis. Om man rättar väldigt många essäer av samma typ kan man visserligein få upp farten efter att ha bedömt några stycket och det är troligtvis det närmsta man kommer det löpande bandet i det dagliga arbetet på högskolan (även om numera masspublicering av artiklar som ingen sedan läser också har blivit högsta mode).

Men – grundproblemet består. Det är otroligt tidsödande och stressande, i alla fall om man samtidigt längtar efter att få skriva. Idag läser jag till min stora glädje i en ofta använd pedagogisk handbok, Teaching for Quality Learning at University, att räddningen är på väg. Avancerade dataprogram som automatiskt och rättvis rättar studenternas uppsatser har nämligen fått ett genombrott under senare år. Det visar sig att dataprogrammen ”bedömer innehåll och förståelse betydligt mer framgångsrikt än människor, medan kvaliteten på feedback på essäerna är överlägsen”. Datorrättning är ”snabbare, mer detaljerad, är mer tillförlitlig och har högre validitet”.

Nästa steg i utvecklingen blir kanske datoriseringen av tidningarnas litteratur-, konst-, musik- och filmkritik. Äntligen – den objektiva recensionen är snart här!


Eurokrisens fördummande formler

30 oktober 2011

Jag sitter och funderar på den s.k. eurokrisen. Rapporteringen om denna visar på något av det mest anmärkningsvärda i dagens medievärld, nämligen att vi alla utan problem förväntas kunna följa med i komplicerade företags- och nationalekonomiska resonemang. Tidningarnas ekonomisidor fylls till bredden av fackbegrepp som vi i vissa fall må ha en hyfsad uppfattning om vad de betyder (BNP, inflation, räntebana osv.) jämte en del andra, mer mystiska ord (inköpsindex, kapitalisering, algoritmhandel). Detta må vara hänt. Men att alla vi som inte har läst ekonomi på universitetet utan vidare förväntas hänga med i alla möjliga analyser av hur dessa variabler påverkar varandra, och hur man på sådan basis kan förutspå framtiden, det är både besynnerligt och skrämmande. 

Samtidigt som vi alla förväntas tänka som proffsekonomer har förväntningarna när det gäller t.ex. historiska kunskaper hos allmänheten fullständigt kollapsat. Än så länge förväntas vi veta vad en metahändelse som ”andra världskriget” är för något, men så fort det handlar om t.ex. ”franska revolutionen”, 1970-talets ”oljekriser” eller t.o.m. ”Berlinmurens” fall tvingas medierna infoga en faktaruta för att upplysa sina läsare om betydelsen av begreppen ifråga. Så usla är nämligen våra historiska baskunskaper.

När det gäller naturvetenskap och teknik är förväntningarna på läsarna ännu lägre, ja i princip lika med noll. Gängse medier har mer eller mindre gett upp, eftersom man vet att det inte finns många läsare som orkar försöka följa med i moderna biokemiska eller nanotekniska resonmenag. Vetenskapsjournalistiken har nästan helt flyttat ut till mer specialiserade tidningar, tidskrifter och webbplatser. Möjligtvis kan man fortfarande på söndagarna läsa en sida eller två i de stora dagstidningarna om nya vetenskapliga rön. Artiklarna är då ofta skrivna av journalister med fin pedagogisk känsla för att man i dagens samhälle inte kan förvänta sig att den vuxna befolkningen kommer ihåg något av högstadiets NO-undervisning.

Naturvetenskap och teknik kan kanske få förbli i bakgrunden när det gäller eurokrisen (även om kopplingarna kanske är starkare än vi tror!), men vad gäller kunskaper om historia, geografi och kultur finns ett direkt konkurrensförhållande med ekonomernas tolkningar av händelserna i dagens krisande Europa – och framförallt vad gäller krisens möjliga lösning. Av tidningarnas ekonomisidor att döma handlar allting om att på politisk väg komma överens om en lämplig ekonomisk formel på vars basis eurozonens ekonomi snart kommer blomstra igen. Och de flesta av oss sväljer genast denna typ av resonemang. Mot detta fackekonomiska tolkningsföreträde framstår relativt enkla och självklara historisk-kulturella analyser av den typ som t.ex. Richard Swartz utvecklat i en serie DN-kolumner genast som kontroversiella i sin pessimism, trots att de egentligen är helt självklara. Ekonomernas dominans, så tycks det mig alltmer, underbygger ett allmänt fördummande när det gäller vår förståelse av samtiden och av möjliga framtida utvecklingsvägar.