BASF och det kemiska Europa

13 april 2011

Jag sitter och läser i gamla böcker och tidskriftsartiklar om det tyska företaget BASF och dess märkliga historia. Jag har lovat att skriva en fallstudie som ska skildra Europas historia från 1850 och framåt i den kemiska industrins perspektiv, och det verkar ganska lovande att då särskilt fokusera på ett företag som detta. Grundaren Friedrich Engelhorn var direktör för gasverket i Mannheim, efter att i sin ungdom ha rest Europa runt på klassisk bildningsresa. Tydligen hade han fått en god känsla för tidens trender, för han var snabb att fånga upp möjligheterna med att tillverka konstgjorda färgämnen på basis av restmaterial från gasproduktion. Färgindustrin blev det sena 1800-talets verkliga succéindustri och de tyska och schweiziska företagen längs Rhen blev helt dominerande. De konkurrerade ut England och Frankrike, som hellre importerade naturliga färgämnen som indigo från Indien och andra kolonier.

Framförallt var BASF och andra företag i Rhendalen skickliga på att utnyttja nya transportmöjligheter via vatten och järnväg för att importera råmaterial som svavelkis från Spanien, vitriololja från Prag, tjära från England och kol från Ruhrområdet och Saarlandet. De färdiga produkterna skeppades nedför Rhen och ut i stora världen med hjälp av ångfartyg – det är lätt att glömma att det är båtar, järnvägar, kanaler och andra transportsätt som bildar grunden för allt vad konkurrens heter i ekonomin!

Men så kom de stora krigen. Under första världskriget tvingades BASF ställa om sin framgångsrika konstgödseltillverkning till produktion av sprängämnen och kemiska vapen som användes i skyttegravarna i Frankrike. Under mellankrigstiden gick de tyska kemiföretagen ihop i den ökända kartellen IG Farben, som under nästa krig kom att spela en avgörande roll i skapandet av Auschwitz genom sin efterfrågan på arbetskraft till en stor gummi- och bränslefabrik i det ockuperade Polen.

BASF:s gamla fabriker i östra Tyskland blev för sin del efter kriget utgångspunkten för DDR:s ökända, miljömässigt horribla kemiindustri i Sachsen, med det legendariska Leuna i centrum. Anläggningarna hemma i Mannheim/Ludwigshafen hade nästan helt förstörts i allierade bombanfall, men det hindrade inte BASF från att återuppstå, nu som världens största plasttillverkare.

Och nu då? Jo, BASF finns förstås kvar, fortfarande med bas i Engelhorns hemvist vid Rhen. Nästan 150 år har gått. Och det senaste i företagets bidrag till formandet av Europa är dess starka engagemang och delägarskap i gasledningen Nord Stream, som ska säkerställa att väldiga mängder naturgas från Sibirien via Östersjön hittar ned till Mannheim, där gasen ska omvandlas till ett otal kemiska produkter. Historien går vidare.


Från natur till nätverk

11 november 2010

Boken som jag arbetar på här i Holland (tillsammans med Arne Kaijser och Erik van der Vleuten) är tänkt att heta ”From Nature to Networks: The Infrastructural Transformation of Europe,1850-2000” och handlar om hur den ”djupare strukturen” i Europas geografi har gått från att vara baserad på naturliga länkar mellan regioner och länder till en ny struktur baserad på artificiella, människoskapade länkar och förbindelser.

Fram till början av 1800-talet var så gott som alla internationella flöden mellan olika delar av Europa baserade på transporter över hav och floder och i någon mån enkla, svårframkomliga vägar över land. Numera är transportmöjligheterna förstås mycket vidare: hav, floder och kanaler spelar vissersligen fortfarande en väldigt stor roll, men dessutom har det tillkommit järnvägar, motorvägar, flyg osv. Transportmöjligheterna är oerhört diversifierade. Samtidigt har information och energi, som förr i tiden bara kunde flöda med hjäljp av transportväsendet, nu fått sina egna infrastrukturer i form av telefonsystem, Internet, kraftledningar, pipelines för olja och gas osv.

Vår tes är att framväxten av denna mångfacetterade röra av materiella nätverk har spelat en avgörande roll för den europeiska integrationen i historiskt perspektiv. Det kan tyckas närmast självklart när man tänker på det, men om man slår upp en europeisk historiebok på måfå så är det ändå nästan ingenting som handlar om denna materiella aspekt av europeisk integration. Vår bok ska alltså ge ett nytt – och bättre! – perspektiv på Europas historia genom att förklara uppkomsten av en ny, nätverksbaserad geografi.

Men vi är också väldigt nyfikna på hur nätverken ifråga har använts, eller hur de har ”exploaterats” av olika aktörer genom åren, som t.ex. militären, resebyråerna, människosmugglarna, logistikfirmorna och de centrala planeringsorganen i kommunisttidens Östeuropa. Dessutom har vi börjat skissa på en avslutande del i boken som är tänkt att handla om hur de materiella nätverkens framväxt har förändrat Europa som fysiskt landskap. Såväl landskapen i traditionell mening liksom även ”vattenskap” och ”luftskap” tycks ha genomgått en påtaglig ”infrastrukturering” under de senaste 200 åren.

Vad som särskilt facinerar mig vad gäller det senare är just ”vattenskapens” omvandling: floder som vid närmare betraktande inte har mycket av natur kvar i sig efter att ha rätats ut, muddrats, dämts upp osv., och de europeiska haven som inte heller är så naturliga som de kan tyckas, utan som även de blivit till ett slags artefakter eller artificiella system, anpassade för det moderna samhällets krav genom skapandet av särskilda farleder, indelandet i ekonomiska zoner, nedläggandet av elkablar och pipelines på botten och inte minst konstruktionen av konstgjorda kuster och stränder, något som man förstås ständigt påminns om här i Holland.

Återstår bara själva skrivandet av boken. Det har startat rätt trögt, men jag ber att få återkomma i ämnet här på bloggen.


Estnisk-holländsk sångfest

10 november 2010

Arvo Pärts 75-årsdag har uppmärksammats stort i Europa i år, med kompositören själv ofta närvarande vid olika framföranden och festligheter. Mindre uppmärksamhet har hans estniske kollega Veljo Tormis rönt, trots att även han firat födelsedag, 80 år.

Tormis är en världsstjärna i skymundan, tycks det mig, och en kompositör av helt annat slag än Pärt. Tormis är körmusikens stora namn i Estland, den som sjungs a capella. Hans toner för tankarna till de stora baltiska sångarfesterna, de som är så djupt förbundna inte bara med den baltiska kulturhistorien, utan även den politiska historien, med tusentals och ibland hundratusentals sångare (inte åhörare!) på plats, som det artade sig i slutet av 1980-talet.

Häromdagen var vi på en körkonsert i Leiden helt ägnad Veljo Tormis verk, med tonsättare själv på plats. Med åtta olika körer, vilka mellan numren tog plats bland publiken, kunde jag inte låta bli att tänka just på någon estnisk sångarfest. Men jag tror inte det var medvetet tänkt som sådan.

Så fick vi alltså höra estniska sånger, på originalspråk, klinga i konserthuset, beläget invid de stolta gamla holländska kanalerna. Tormis placerar sig, åtminstone på ytan, i en tradition av estnisk folkmusik som är full av minnen av en försovjetisk tidsålder men också av en värld där mycket av den östersjöfinska kulturen försvunnit. Vissa sånger frambesvärjer ett gammalt, svunnet Ingermanland, ett Kihnu (Kinö) i Rigabukten eller ett Karelen som hamnat på fel sida om gränsen. Naturen är alltid närvarande, med dess landskap och årstidsväxlingar. Och lekarna: en hel svit handlar om gungor som man roar sig med där de hänger i de heliga estniska träden och förgyller sommaren!


Så ska Östersjön räddas?

31 maj 2010

Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen i världen kännetecknas på 2000-talet av två särskilt tydliga metatrender: å ena sidan handlar det om allt intensivare försök att förstå och manipulera naturens allra minsta beståndsdelar. Nanotekniken står i förgrunden. Å andra sidan den motsatta trenden: att förstå och manipulera de stora sammanhangen. Då talar vi om kosmologi, klimatforskning och geoengineering.

Geoengineering är kontroversiellt och bisarrt, men försöken att göra verklighet av ingenjörernas våta drömmar att kontrollera de stora ekosystemen säger någonting väsentligt om vår tid. Det hela baseras ofta på ett rent utopiskt tänkande med uppenbart orealistiska anspråk. Jag skulle gissa att 99% av alla försök till geoengineering har misslyckats. Ett exempel är Sovjets försök att vända ett antal sibiriska floder. Ett annat är USA:s och senare Kinas miljardinvesteringar i metoder för att kontrollera vädret. Det mest lyckade geoengineering-projektet är troligen Nederländernas ansträngningar för att skapa nytt land ur Nordsjön. Men sista ordet är kanske ännu inte sagt i det fallet. Många andra förslag med större ambitioner har lyckligtvis inte realiserats, som t.ex. tysken Hermann Sörgels storslagna vision om att binda samman Europa och Afrika genom att dämma upp Medelhavet, sänka hela havets nivå ett par hundra meter och utnyttja vattenkraftpotentialen i Gibraltar sund.

Även Östersjöländernas ingenjörer har sina våta drömmar om att manipulera hela havet med hjälp av ny smart teknik. ”Så ska Östersjön räddas” heter det idag på DN:s förstasida. Massor av syre ska pumpas ned i Östersjön, så är det tänkt, med hjälp av ett slags nya maskiner som drivs med el från vindkraftverk (eller kanske fossila energikällor, det återstår att se). De döda bottnarna ska syresättas och ett otal livsformer fås att återvända. Algblomningarna förutspås därigenom minska och havet återfå sin tidigare balans som satts ur spel till följd av övergödningen.

I teknikhistoriskt perspektiv förefaller det högst tveksamt om arrangemanget verkligen skulle kunna fungera. Kommer Östersjöns syrepumpar skriva historia och räknas till den lilla procent av geoengineering-projekt som lyckas, eller kommer den att sållas till den skräphög av naivt orealistiska projekt där 99% av de tidigare försöken hamnat? En uppfinning och en ingenjörsvision är inget ont i sig, men det är trots allt den lättare delen av det hela: senare kommer förstås problemet med finansiering och frågor om samarbete och koordination Östersjöländerna emellan. Man anar redan framtidens politiska strider mellan strandstaterna, om vem som ska betala, hur reglerna för att förhindra fortsatt övergödning förhandlas om, om krångliga mekanismer för kontroll och framväxten av nya myndigheter och organisationer för att se till att det stora tekniska projektet förlöper som det är tänkt, och reaktionerna när saker och ting ändå går fel…

En annan fråga är förstås om det hela överhuvudtaget är önskvärt och vilka alternativen är. Är inte detta ett typexempel på hur man vill använda ny teknik för att kringgå de egentliga problemen?


Nord Stream och Östersjöns historia

16 mars 2010

Hur kommer byggandet av den nya gasledningen Nord Stream från Ryssland till Tyskland förändra vår förståelse av Östersjöns och Östersjöområdets förflutna? Det är en fråga som man numera kan ställa sig. Gasledningen skall ju läggas på Östersjöns botten, som är full av lämningar av de mest skilda slag från gångna sekler: det handlar om allt från skeppsvrak och gamla minor till nedskjutna flygplan och radioaktivt avfall som dumpats i hemlighet.

Nyligen meddelades på Nord Streams hemsida stolt att man i samband med förberedelser inför ledningsbygget har upptäckt ”tolv fartygsvrak i svensk ekonomisk zon”, varav flera är ”tidigare okända, kulturhistoriskt värdefulla och väl bevarade”. Det omstridda företaget, som numera även har holländska och franska delägare, samarbetar med Riksantikvarieämbetet och man tycks ha förstått möjligheten att förbättra sin image i Sverige och de andra små Östersjöländerna som alltid varit skeptiska till gasledningen.

När framtiden byggs skrivs också historien om. Nord Stream kommer nog att få fortsätta kryssa försiktigt på botten bland all den Östersjöhistoria som ligger och sover där. Men det skulle vara intressant om bygget av gasledningen leder till ny kunskap om Östersjöns förflutna, på ett sätt så att vår regions historia i framstår i ny dager. Upptäckten och utforskandet av månghundraåriga skeppsvrak kommer i alla fall lägligt nu med tanke på att skeppsmasken samtidigt i allt högre grad har börjat invadera Östersjön; snart finns det kanske inga vrak kvar att upptäcka.


Homeros i Östersjön

3 februari 2010

Efter Tjernobylkatastrofen avvecklades kärnkraften i Italien. Atomingenjören Felice Vinci övergick då till att utveckla en teori om att Iliaden och Odysséen inte utspelar sig i Medelhavet, utan i Östersjön. Det resulterade i boken ”Omero nel Baltico”, som kom ut i Italien i mitten av 1990-talet. En engelsk översättning, eller snarare vidareutveckling av teorin utkom på engelska 2006 – se min artikel i Svenska Dagbladet från 2 januari 2008.

Nu har gymnasieläraren Lennart Kankaanranta i Tornedalen översatt den engelska upplagan till svenska (”Skandinaviskt ursprung för Homeros dikter”, på okända Lumio förlag, 368 s). Professionella forskare vill inte ta i Vincis teori ens med tång, men om detta är pseudovetenskap så är den onekligen välbearbetad. För oss invånare i Östersjöområdet är det förförisk läsning.


Östersjöns uppätna skeppsvrak

23 december 2009

Idag läser jag i Dagens Nyheter att skeppsmasken breder ut sig i Östersjön. Någon större skada på ekosystemet lär den knappast orsaka, men däremot kommer den av allt att döma förinta Östersjöns unika kulturarv i form av de tusentals förlista fartyg som vilar på havets botten dit de sjunkit ned, efter katastrofer av olika slag i det förgångna, för en – som det tills nyligen förmodades – evig vila i bottenslammet.

Östersjön är världsunik genom sin samling av månghundraåriga och rentav flertusenåriga skeppsvrak. De större haven är alldeles för salta för att vraken ska kunna överleva, skeppsmasken äter snabbt upp dem. Det finns förstås också sötvattensjöar och floder där vraken till följd av skeppsmaskens frånvaro kunnat överleva. Men det unika med Östersjön är inte bara dess låga salthalt, som hittills har hindrat skeppsmasken för att invadera havet, utan kombinationen av brackvatten och Östersjöns nyckelroll för transporter av varor, arméer och människor genom århundradena, dessa flöden som möjliggjort den unika Östersjökulturen i kustländerna.

Men nu har skeppsmasken alltså gjort sin entré. Orsaken tycks vara ett något varmare klimat. Utanför Rügen kan man redan konstatera att skeppsmasken har förstört gamla vrak. Och den sprider sig snabbt vidare norrut. Skräckscenariot är den svenska västkustens nästan totala frånvaro av äldre vrak.

Skeppsmaskens oväntade ankomst är på sitt sätt också en påminnelse om hur känslig Östersjön är för förändringar, även mycket små sådana. Debatten om Östersjöns känslighet fick ju ett uppsving i samband med kontroverserna kring gasledningen Nord Stream, där ett argument var just att det är svårt att förutse de faktiska konsekvenserna av ett dylikt, tidigare oprövat projekt. Skeppsmasken lär ju knappast äta upp gasledningen – men ingen vet vad som kan hända istället till följd av de förändringsspiraler som kan triggas igång av nästan vad som helst.