Aleksandr Pusjkin i Seoul

22 november 2013

Den senaste veckan har jag tillbringat i Sydkorea. Jag har besökt ett antal universitet och forskningsinstitut och gett en serie föredrag om kärnkraft och internationell energiförsörjning. Det har gett mersmak (se även min engelskspråkiga blogg!)

Men den roligaste eller i alla fall mest oväntade upplevelsen fick jag levererad framför fötterna när jag i onsdags kväll promenerade genom en av centrala Seouls livligare stadsdelar. I en gatukorsning som jag råkade passera hade en hel del folk samlats, och ett starkt strålkastarljus riktades mot några kostymklädda män som stod runt omkring något slags monument. Koreansk polis kringgärdade det hela. Till min förvåning såg jag att monumentet ifråga utgjordes av en liten staty i naturlig storlek föreställande den ryske nationalpoeten Aleksandr Pusjkin! Än mer förbluffad blev jag när en av de kostymklädda männen böjde sig ner för att lägga en röd ros på sockeln och därvid tydligt blottade sitt ansikte: det var Rysslands president Vladimir Putin.

Putin hade kommit till Seoul på en endagsvisit och huvudsyftet var förstås inte att avtäcka den nya Pusjkinstatyn (som enligt en skylt på sockeln bekostats av ryska författarförbundet!). Men den symboliska gesten var ändå tydlig: det handlade om ömsesidig kulturell respekt och förståelse mellan Ryssland och Sydkorea. Sådana kulturella betygelser kan ofta visa sig värdefulla långt utanför kulturens revir. Det är ingen slump att Putin invigde Koreas första Pusjkinstaty samtidigt som han pressar på för att utvidga Rysslands politiska och ekonomiska inflytande i Ostasien. Bland annat har Moskva föresatt sig att bygga järnvägar, elledningar och pipelines för naturgas till Sydkorea, på ungefär samma sätt man redan gjort till Västeuropa.

Sådana infrastrukturprojekt är högintressanta men enligt somliga också politiskt helt omöjliga, eftersom dylika materiella förbindelser skulle behöva gå tvärs genom Nordkorea. En optimist skulle dock, i den franske filosofen Claude-Henri de Saint Simons anda, kunna argumentera för att det är just denna typ av materiella, infrastrukturella förbindelser som kan få igång fredligt samarbete, politisk avspänning och kulturellt utbyte. Om detta stämmer skulle alltså nya el- och gasledningar stimulera Pusjkinläsningen i Korea, snarare än tvärtom.


Korruptionens kärna

21 november 2013

Ingenting är mer centralt för det kinesiska samhällets sätt att (inte) fungera än den ständigt närvarande korruptionen. Den finns överallt, och ingen kan undvika den. Men oftast är den högst prosaisk, långt från den maffiavärld av makt, pengar och våld som man kanske föreställer sig den.

Korruptionen har två grundformer: en som handlar om mutor, en annan som handlar om vänskap. Vänskap, skulle man kunna hävda, är korruptionens faktiska kärna. Ingenting är så vanligt i Kina som att en vän hjälper till att öppna upp dörrar som annars skulle ha förblivit stängda, eller som skulle ha krävt långa – korrumperade eller ej – omvägar för att ta sig igenom. Kinas personliga nätverk, guangxi kallade, är berömda, men de ställer också samhällets formella regler och tänkta rättvisa helt ur spel. Problem med att få en tid för läkarbesök eller operation på ett sjukhus? Vänner och vänners vänner hjälper till att ordna det. Orolig för att ditt barn inte skall komma in på rätt skola eller universitet? Vänner och vänners vänner hjälper dig. I behov av jobbiga tillstånd för att öppna butik eller konsultfirma? Vänner och vänners vänner fixar det.

Vänskapen underlättar alltså, men den skapar också en oerhörd osäkerhet och brist på tillit bortom nätverkens yttre gräns. Den som köper livsmedel märkta exempelvis som ”ekologiska” brukar i Sverige, utan att ens reflektera över det, ta för givet att de faktiskt uppfyller vissa krav och har genomgått en rättvis granskningsprocess. Icke så i Kina. Det finns ingen möjlighet att avgöra om något som sägs uppfylla vissa krav faktiskt gör det. Mutor, men oftare vänskap, kan ha hjälpt producenten att få den nödvändiga stämpeln. När man i Kina debatterar ”matsäkerhet”, vilket man gör hela tiden, är det fruktan för vänskapen som utgör basen för alla oro. Och övertygelsen om att det är bättre utomlands skapar enorma möjligheter för exportörer av alltifrån polsk mjölk till australiensiska havregryn. På flygplatsen i Hongkong hänger numera stora plakat som varnar för de hårda straff som väntar den som försöker smuggla ut mjölkpulver till det egentliga Kina. Det är korruptionen i Kina, och kinesernas – högst befogade – brist på tillit, som gör sådan smuggling lukrativ.

Min son tycker om att leka i sandlådan i området där vi bor. Sanden har levererats av ett företag som uppfyller vissa kriterier och dess kvalitet och renhet har kontrollerats. Dvs. det finns papper på det. Problemet är att sådana papper inte nödvändigtvis säger någonting om verkligheten. Jag har ingen möjligthet att bedöma risken för att sanden som min son leker i är ofarlig, eller om den i verkligheten har tagits från ett tidigare industriområde och förorenats av tungmetaller, kemikalier och radioaktivitet. Pengar och vänskap kan mycket väl ha hjälpt till att få tillstånden och intygen ordnade. I det korrumperade samhället är den materiella verkligheten helt skild från den värld som beskrivs i officiell dokumentation och redovisningsprocedurer. Det bästa – och enda – sättet att få reda på hur saker och ting egentligen förhåller sig är att höra efter hos vänner eller vänners vänner.


I den kinesiska periferin

5 april 2013

Denna vecka är jag åter i Hangzhou efter tre veckor på resa i vad som ibland kallas den ”kinesiska periferin”: Taiwan, Hongkong och Macau. De är alla tre unika samhällen som å ena sidan står för en kaotisk symbios av västerländskt och österländskt, och å andra sidan oundvikligen får en historiker på besök att tänka den svindlande tanken att just så här skulle hela Kina ha blivit om inte ordförande Mao & Co. hade fått för sig att göra revolution. Det är förstås inte helt sant, men det råder ingen tvekan om att särskilt Taiwan i kinesiska ögon utgör ett slags materialiserad kontrafaktisk historia. Konflikten mellan Taipei (och USA) och Peking handlar inte bara om politik, det är även en kamp om berättelsen om det moderna Kina och Östasien. Taiwan är i sig ett narrativ, och ett utmanande sådant, som med all önskvärd tydlighet ropar ut att Kina skulle ha kunnat undvika den katastrofala utvecklingen från 1949 och ett kvartssekel framåt: Kina skulle ha kunnat vara rikare, anständigare, renare, vänligare, ärligare, mer öppet för positiv påverkan utifrån, akademiskt mer avancerat osv.

Hongkong är mer komplicerat, eftersom den brittiska imperialismen i dess mest brutala former här har växelverkat så starkt med en traditionell sydkinesisk kultur och nu även ingått politisk union med Kina. Som västerlänning är det lätt att känna sig hemma på Hongkongön med dess Londonlika myller av vindlande gator och dubbeldäckade bussar (och spårvagnar!),  restauranger och caféer där öst möter väst, trivsamma kajpromenader och finfina stränder. Men det vilar samtidigt något obehagligt kolonialt över staden; det historiska ekot av forna tiders brutalitet tycks ännu inte ha klingat ut. Detta förstärks av att många västerländska turister använder Hongkong som en bas att återkomma till och vila ut på mellan äventyra i ”riktiga” asiatiska länder, ungefär som Europas imperier tidigare använt sig av dessa mindre kolonier som skyddade hamnar där man kunde fylla på förråden innan man gav sig ut igen bland farorna. I övrigt drog jag efter mina två veckor i staden slutsatsen att Hongkong är en extremt kommersiell och inte särskilt kulturvänlig plats. Flera forskare som jag pratade med ondgjorde sig över detta extrema fokus på pengar och åter pengar, och det ofta omöjliga i att få något gehör för behovet av humanistisk forskning.

Och Macau då? Jag var där som hastigast för att besöka det minimala universitetets historiska institution. Staden befinner sig i en osannolik ekonomisk boom och även universitetet ser ut att kunna dra nytta av det. Men det är förstås alla kasinon som står i blickfånget, och den historiestudent som lyckas få ett extraknäck i VIP-avdelningen på något av dessa spelpalats sägs lätt kunna betala av sina studieavgifter. När månadslönen för denna typ av fördummande jobb, som de ibland sägs göra, närmar sig professorernas frågar man sig dock vad denna typ av symbios kommer leda till på lång sikt.


Eurokrisens fördummande formler

30 oktober 2011

Jag sitter och funderar på den s.k. eurokrisen. Rapporteringen om denna visar på något av det mest anmärkningsvärda i dagens medievärld, nämligen att vi alla utan problem förväntas kunna följa med i komplicerade företags- och nationalekonomiska resonemang. Tidningarnas ekonomisidor fylls till bredden av fackbegrepp som vi i vissa fall må ha en hyfsad uppfattning om vad de betyder (BNP, inflation, räntebana osv.) jämte en del andra, mer mystiska ord (inköpsindex, kapitalisering, algoritmhandel). Detta må vara hänt. Men att alla vi som inte har läst ekonomi på universitetet utan vidare förväntas hänga med i alla möjliga analyser av hur dessa variabler påverkar varandra, och hur man på sådan basis kan förutspå framtiden, det är både besynnerligt och skrämmande. 

Samtidigt som vi alla förväntas tänka som proffsekonomer har förväntningarna när det gäller t.ex. historiska kunskaper hos allmänheten fullständigt kollapsat. Än så länge förväntas vi veta vad en metahändelse som ”andra världskriget” är för något, men så fort det handlar om t.ex. ”franska revolutionen”, 1970-talets ”oljekriser” eller t.o.m. ”Berlinmurens” fall tvingas medierna infoga en faktaruta för att upplysa sina läsare om betydelsen av begreppen ifråga. Så usla är nämligen våra historiska baskunskaper.

När det gäller naturvetenskap och teknik är förväntningarna på läsarna ännu lägre, ja i princip lika med noll. Gängse medier har mer eller mindre gett upp, eftersom man vet att det inte finns många läsare som orkar försöka följa med i moderna biokemiska eller nanotekniska resonmenag. Vetenskapsjournalistiken har nästan helt flyttat ut till mer specialiserade tidningar, tidskrifter och webbplatser. Möjligtvis kan man fortfarande på söndagarna läsa en sida eller två i de stora dagstidningarna om nya vetenskapliga rön. Artiklarna är då ofta skrivna av journalister med fin pedagogisk känsla för att man i dagens samhälle inte kan förvänta sig att den vuxna befolkningen kommer ihåg något av högstadiets NO-undervisning.

Naturvetenskap och teknik kan kanske få förbli i bakgrunden när det gäller eurokrisen (även om kopplingarna kanske är starkare än vi tror!), men vad gäller kunskaper om historia, geografi och kultur finns ett direkt konkurrensförhållande med ekonomernas tolkningar av händelserna i dagens krisande Europa – och framförallt vad gäller krisens möjliga lösning. Av tidningarnas ekonomisidor att döma handlar allting om att på politisk väg komma överens om en lämplig ekonomisk formel på vars basis eurozonens ekonomi snart kommer blomstra igen. Och de flesta av oss sväljer genast denna typ av resonemang. Mot detta fackekonomiska tolkningsföreträde framstår relativt enkla och självklara historisk-kulturella analyser av den typ som t.ex. Richard Swartz utvecklat i en serie DN-kolumner genast som kontroversiella i sin pessimism, trots att de egentligen är helt självklara. Ekonomernas dominans, så tycks det mig alltmer, underbygger ett allmänt fördummande när det gäller vår förståelse av samtiden och av möjliga framtida utvecklingsvägar.


Minnen från augustikuppen

29 augusti 2011

Jag sitter och bläddrar i dagboksanteckningar från min första och enda resa till Sovjetunionen. Det var i juli och augusti 1991, jag hade just fyllt arton år och hade genom Fältbiologerna hamnat på ett slags utbytesresa vars huvudmål var Kazakstan. Vi var fem svenska ungdomar som under en månads tid for runt i våra ryska värdars sällskap genom sovjetiska Centralasien. Fokus var tänkt att ligga på den krympande Aralsjön, men av detta blev intet. I gengäld fick vi möjlighet att utforska bergstrakterna invid kinesiska gränsen, floddeltat vid Balkhasjsjön, Sovjets motsvarighet till Grand Canyon och en hel del annat. Med tåg och buss for vi dessutom till Samarkand och Tasjkent i mer regelrätt turistsyfte, men utan formellt tillstånd vilket dessvärre ledde till att vi – jag bävar inför minnet – fick övernatta i en park och rånades på våra fina kameror. I efterhand är jag mest glad att vi överhuvudtaget överlevde.

Av mina anteckningar från resan inser jag att vi hade föga grepp om hur den politiska utvecklingen i Sovjetunionen var på väg att ta en dramatisk vändning. Under vår resa hade vi ingen som helst kontakt med omvärlden. Men kvällen innan vi skulle flyga tillbaka från Alma-Ata till Moskva, för att därifrån ta tåget till Helsingfors, pekade våra vänliga ryska värdar på några stela ansikten som talade i TV. De sade sig representera landets nya ledning. Våra vänner skakade på huvudet. Jag minns min naiva fråga till Alexei: var de där männen kommunister eller demokrater?

Vad som slår mig i efterhand är hur vi utan större problem kunde resa hem som planerat. När vi anlände till Moskva promenerade vi runt en dag i kaoset av människor i rörelse och stillastående stridsvagnar som beordrats in till huvudstaden. Det var redan uppenbart att kuppen hade misslyckats. Men vi hade ännu ingen riktig känsla för det historiskt betydelsefulla i det som vi på detta sätt fick bevittna. Jag minns ännu min förvåning över de stora rubrikerna som mötte oss i tidningskiosken på Helsingfors central.

Hur som helst var det dessa upplevelser som blev början på mitt livslånga intresse för Sovjetunionen och de spillror detta osannolika, nu undergångna land lämnade efter sig.


Terrorism som idé och praktik

31 juli 2011

Debatten kring de norska terrorattentaten har hittills varit fattig och förutsägbar, åtminstone i traditionella media. Och den har haft en kraftig slagsida mot terrorismen som idé snarare än som praktik. 90% av alla debattinlägg och kommentarer handlar om terroristens tanke- och idévärld. Det är hans radikala åsikter som har hamnat i centrum. Intuitivt tycks såväl journalister som forskare söka förklaringsfaktorer till attentaten genom att spåra ursprunget till mannens högerextrema idéer, jämföra dem med andras, hitta likheter och skillnader med åsikter företrädda av allt från Sverigedemokrater till obskyra romanförfattare.

Det förefaller ganska uppenbart att sådana analyser inte leder någon vart. Underliga åsikter kommer alltid att finnas och det finns varken möjlighet eller anledning att utrota dem. Fokus borde istället helt klart ligga på att förstå terrorismen som praktik, och i synnerhet de i mycket okända krafter som får idéer att leda över i konkret och exceptionell handling. Här skulle jag gärna höra mycket mer av vad erfarna forskare på området har att säga. Iakttagelser som att mannen förutom sitt högerextrema engagemang och vilsna nätsurfande även var en inbiten dataspelsnörd, att han via nätet hittade både recept på och ingredienser till sprängladdningar och att han lätt kunde komma över kraftfulla skjutvapen genom medlemskap i en eller annan skytteklubb är en bra början, men inte mycket mer. Frågan man ställer sig är framförallt varför inte många fler personer med liknande övertygelser blir faktiska terrorister?


Kärnkraftsavveckling som kreativ förstörelse

31 maj 2011

Tyskland har beslutat avveckla sin kärnkraft till 2022 och resten av Europa förvånas, imponeras och avskräcks. Tysk kärnkraftsdebatt har alltid haft en speciell aura över sig som saknar motstycke i andra länder, men nu är frågan som många ställer sig om denna nya, radikala Sonderweg på energipolitikens område kan undgå att smitta av sig på andra länder.

Många kommer att skaka på huvudet åt detta avvecklingsbeslut som något dumdristigt, industrifientligt och krasst politiskt-taktiskt, men det bestående intrycket kommer nog snarare att handla om dess visionära dimension. Så kan man alltså göra, visar Tyskland: besluta om total avveckling inom ett årtionde och tvinga fram med våldsam kraft ett energisystem nästan helt baserat på förnybara energikällor! Titta, det är inte så svårt när allt kommer omkring!

Risken är förstås att planen misslyckas, att det inte går så lätt trots allt och att Tyskland istället tvingas till kraftigt ökad import av rysk naturgas eller fransk kärnkraftsel. Och under tio år kan mycket hända som förändrar tidsandan och stämningen i samhället lika radikalt som Fukushima gjorde. Men man kan inte låta bli att sympatisera med grundtanken: att med stark statlig hand rensa bort den gamla tekniken och samtidigt göra allt för att underlätta för det allra nyaste i energiväg att växa fram så snabbt det bara går. Det är kreativ förstörelsepolitik på hög nivå, eller ”Creative Destruction Management” som vi kallade det i ett forskningsprojekt om Östeuropas tekniska utveckling.

Man har försökt tidigare: det intressantaste initiativet kom från DDR under dessa sista år, dvs. efter Berlinmurens fall men innan återföreningen. På den tiden fanns det en vision om att snabbt stänga ner såväl Östtysklands kärnkraft som dess massiva brunkolseldning, och istället förvandla det som då ännu var en oberoende stat till Europas första riktigt gröna energiland. Efter Berlinmuren hade DDR:s ekonomi totalkollapsat och efterfrågan på energi var därför minimal. Det föreföll som ett unikt läge att göra slag i saken och med kreativ förstörelse låta ett nytt grönt DDR växa fram.

Den gången blev det som bekant inte mycket av det hela i slutänden. En anledning var att DDR anslöts till Västtyskland och att de gamla kraftbolagen i väst – det som numera är RWE och E.ON – tog över hela DDR:s energisystem. Kärnkraften liksom en del brunkolsgruvor och kraftverk lades ner, men själva strukturen på energisystemet undlät man ändå att rucka på. Det var detta som senare möjliggjorde för Vattenfall att komma in och köpa upp de östtyska kolkraftverken (se mina böcker om Östtysklands kärnkraft och om Vattenfalls internationalisering).

Återstår att se om den kreativa förstörelsen blir verklighet denna gång.