Aleksandr Pusjkin i Seoul

22 november 2013

Den senaste veckan har jag tillbringat i Sydkorea. Jag har besökt ett antal universitet och forskningsinstitut och gett en serie föredrag om kärnkraft och internationell energiförsörjning. Det har gett mersmak (se även min engelskspråkiga blogg!)

Men den roligaste eller i alla fall mest oväntade upplevelsen fick jag levererad framför fötterna när jag i onsdags kväll promenerade genom en av centrala Seouls livligare stadsdelar. I en gatukorsning som jag råkade passera hade en hel del folk samlats, och ett starkt strålkastarljus riktades mot några kostymklädda män som stod runt omkring något slags monument. Koreansk polis kringgärdade det hela. Till min förvåning såg jag att monumentet ifråga utgjordes av en liten staty i naturlig storlek föreställande den ryske nationalpoeten Aleksandr Pusjkin! Än mer förbluffad blev jag när en av de kostymklädda männen böjde sig ner för att lägga en röd ros på sockeln och därvid tydligt blottade sitt ansikte: det var Rysslands president Vladimir Putin.

Putin hade kommit till Seoul på en endagsvisit och huvudsyftet var förstås inte att avtäcka den nya Pusjkinstatyn (som enligt en skylt på sockeln bekostats av ryska författarförbundet!). Men den symboliska gesten var ändå tydlig: det handlade om ömsesidig kulturell respekt och förståelse mellan Ryssland och Sydkorea. Sådana kulturella betygelser kan ofta visa sig värdefulla långt utanför kulturens revir. Det är ingen slump att Putin invigde Koreas första Pusjkinstaty samtidigt som han pressar på för att utvidga Rysslands politiska och ekonomiska inflytande i Ostasien. Bland annat har Moskva föresatt sig att bygga järnvägar, elledningar och pipelines för naturgas till Sydkorea, på ungefär samma sätt man redan gjort till Västeuropa.

Sådana infrastrukturprojekt är högintressanta men enligt somliga också politiskt helt omöjliga, eftersom dylika materiella förbindelser skulle behöva gå tvärs genom Nordkorea. En optimist skulle dock, i den franske filosofen Claude-Henri de Saint Simons anda, kunna argumentera för att det är just denna typ av materiella, infrastrukturella förbindelser som kan få igång fredligt samarbete, politisk avspänning och kulturellt utbyte. Om detta stämmer skulle alltså nya el- och gasledningar stimulera Pusjkinläsningen i Korea, snarare än tvärtom.


Ryska meteoriter: från Tunguska till Ural

17 februari 2013

Sommaren 1908 skakades Sibirien av den mystiska ”Tunguskahändelsen”, som den brukar kallas eftersom man bara vet var den inträffade men inte vad som egentligen hände. Den vanligtaste tolkningen är dock att det handlade om ett gigantiskt meteoritnedslag. Sommaren 2008 skrev jag en understreckare i Svenska Dagbladet för att uppmärksamma 100-årsminnet av Tunguska, och avslutade med en fråga: kommer det att hända igen?

Häromdagen kom svaret i form av det sensationella meteoritnedslaget i Uralbergen, i vilket enligt uppgift uppemot tusen människor skadats. Meteorithistorikerna letar nu i sina arkiv för att se om något i denna klass någonsin inträffat tidigare i världen. Att Ryssland blir offer för både detta och den mytomspunna händelsen 1908 är i och för sig inte så förvånande, eftersom landets yta helt enkelt täcker en så stor del av Jordens landmassa. Men ändå: nog kommer ”Uralhändelsen” att ytterligare öka mystiken kring Ryssland som mottagare av kosmiskak projektiler!


Minnen från augustikuppen

29 augusti 2011

Jag sitter och bläddrar i dagboksanteckningar från min första och enda resa till Sovjetunionen. Det var i juli och augusti 1991, jag hade just fyllt arton år och hade genom Fältbiologerna hamnat på ett slags utbytesresa vars huvudmål var Kazakstan. Vi var fem svenska ungdomar som under en månads tid for runt i våra ryska värdars sällskap genom sovjetiska Centralasien. Fokus var tänkt att ligga på den krympande Aralsjön, men av detta blev intet. I gengäld fick vi möjlighet att utforska bergstrakterna invid kinesiska gränsen, floddeltat vid Balkhasjsjön, Sovjets motsvarighet till Grand Canyon och en hel del annat. Med tåg och buss for vi dessutom till Samarkand och Tasjkent i mer regelrätt turistsyfte, men utan formellt tillstånd vilket dessvärre ledde till att vi – jag bävar inför minnet – fick övernatta i en park och rånades på våra fina kameror. I efterhand är jag mest glad att vi överhuvudtaget överlevde.

Av mina anteckningar från resan inser jag att vi hade föga grepp om hur den politiska utvecklingen i Sovjetunionen var på väg att ta en dramatisk vändning. Under vår resa hade vi ingen som helst kontakt med omvärlden. Men kvällen innan vi skulle flyga tillbaka från Alma-Ata till Moskva, för att därifrån ta tåget till Helsingfors, pekade våra vänliga ryska värdar på några stela ansikten som talade i TV. De sade sig representera landets nya ledning. Våra vänner skakade på huvudet. Jag minns min naiva fråga till Alexei: var de där männen kommunister eller demokrater?

Vad som slår mig i efterhand är hur vi utan större problem kunde resa hem som planerat. När vi anlände till Moskva promenerade vi runt en dag i kaoset av människor i rörelse och stillastående stridsvagnar som beordrats in till huvudstaden. Det var redan uppenbart att kuppen hade misslyckats. Men vi hade ännu ingen riktig känsla för det historiskt betydelsefulla i det som vi på detta sätt fick bevittna. Jag minns ännu min förvåning över de stora rubrikerna som mötte oss i tidningskiosken på Helsingfors central.

Hur som helst var det dessa upplevelser som blev början på mitt livslånga intresse för Sovjetunionen och de spillror detta osannolika, nu undergångna land lämnade efter sig.


Estnisk-holländsk sångfest

10 november 2010

Arvo Pärts 75-årsdag har uppmärksammats stort i Europa i år, med kompositören själv ofta närvarande vid olika framföranden och festligheter. Mindre uppmärksamhet har hans estniske kollega Veljo Tormis rönt, trots att även han firat födelsedag, 80 år.

Tormis är en världsstjärna i skymundan, tycks det mig, och en kompositör av helt annat slag än Pärt. Tormis är körmusikens stora namn i Estland, den som sjungs a capella. Hans toner för tankarna till de stora baltiska sångarfesterna, de som är så djupt förbundna inte bara med den baltiska kulturhistorien, utan även den politiska historien, med tusentals och ibland hundratusentals sångare (inte åhörare!) på plats, som det artade sig i slutet av 1980-talet.

Häromdagen var vi på en körkonsert i Leiden helt ägnad Veljo Tormis verk, med tonsättare själv på plats. Med åtta olika körer, vilka mellan numren tog plats bland publiken, kunde jag inte låta bli att tänka just på någon estnisk sångarfest. Men jag tror inte det var medvetet tänkt som sådan.

Så fick vi alltså höra estniska sånger, på originalspråk, klinga i konserthuset, beläget invid de stolta gamla holländska kanalerna. Tormis placerar sig, åtminstone på ytan, i en tradition av estnisk folkmusik som är full av minnen av en försovjetisk tidsålder men också av en värld där mycket av den östersjöfinska kulturen försvunnit. Vissa sånger frambesvärjer ett gammalt, svunnet Ingermanland, ett Kihnu (Kinö) i Rigabukten eller ett Karelen som hamnat på fel sida om gränsen. Naturen är alltid närvarande, med dess landskap och årstidsväxlingar. Och lekarna: en hel svit handlar om gungor som man roar sig med där de hänger i de heliga estniska träden och förgyller sommaren!


Rysk film…

1 november 2010

Stationerad som jag är i Holland fram till februari nästa år kommer jag gå miste om årets upplaga av Stockholms filmfestival. Den gångna veckan har vi dock kunnat trösta oss med att även Leiden har en motsvarighet, detta år dessutom med en särskild tonvikt på ryska filmer, vilket gjorde det hela extra givande. Det är något speciellt med rysk film, något oerhört tilltalande som återkommer i film efter film, svårt att beskriva vad. Till viss del handlar det om en förmåga att fånga de betydelsebärande ryska landskapen, men framförallt om de mest otroliga människoöden och den ofta helt ofattbara historia som dessa landskap bevittnat genom åren. Generationskonflikter är ständigt närvarande, liksom chockupplevelserna kring revolutionen, kriget, Sovjets fall.

How I Ended This Summer, den allra bästa av de ryska filmerna vi hann se denna gång, handlar om gymnasisten Pasja som hamnar på sommarpraktik på en arktisk strand, där han hjälper den medelålders Sergej att sköta en meteorologisk station. Omgivningen andas tunga lämningar efter kalla krigets nukleära upprustning, men också den nordryska naturens till synes kompromisslösa skönhet och livskraft: här gäller det att hålla sig på avstånd från såväl isbjörnar som atomsopor. Hela filmen är byggd kring endast två skådespelare och roller – och ändå finns i detta hela Rysslands och det forna Sovjets sociala och kulturella värld inbakad.

En annan märklig film, One War, utspelar sig på en enslig ö i den stora karelska sjön Ladoga under tre dagar från 8 till 10 maj 1945, då Stora Fosterländska Kriget tar slut. Ön är tillfälligt bebodd av fem ryska kvinnor och deras barn, vilka är frukten av kärleksaffärer med tyska soldater. Någonstans längre inåt skogen lär dessutom en grupp gammaltroende ortodoxa ha förskansat sig, men det förblir ett rykte. En NKVD-major anländer för att förbereda evakuering av ön och överförandet av kvinnorna till riktiga fängelser eller arbetsläger. Men kvinnorna har fortfarande förhoppningar om ett helt annat liv, nu när kriget är slut. Man försöker övertala majoren att låta kvinnorna gå fria. Men det hela kompliceras av att majoren själv har förlorat hustru och barn i ett nazityskt koncentrationsläger i Estland.

Förutom de ryska filmerna visades dessutom en fransk film, L’affaire Farewell, en verklighetsbaserad spionhistoria av sällan skådat slag från kalla krigets mörkaste dagar. Den handlar om KGB-officeren som driven av ideologisk övertygelse vill avslöja för västmakterna att Sovjetunionen har närmast fullständig kunskap om NATO:s alla militära ”hemligheter”, och den franske ingenjören som av en ren tillfällighet, eller snarast av ett misstag, halkar in i agentverksamheten. Den sovjetiska 1980-talsmiljön är förnämligt återskapad. Egentligen är det ju inte så länge sedan, och ändå är det ett Moskva på ljusårs avstånd från dagens.


Europa, naturgasen och Genèveandan

9 augusti 2010

Jag är i Genève för att utforska FN:s roll i Europas naturgashistoria. Naturgas är kanske inte det första man tänker på i FN-sammanhang, men då glömmer man bort FN:s s.k. ”ekonomiska kommission för Europa”, UNECE, som historiskt sett har hängivit sig åt allehanda materiella integrationsprojekt, från el och gas till järnvägar och Internet – alltid med det uttalade målet att de tekniska systemens integration över gränser ska bidra till att skapa fred och förhindra krig i världen. I det perspektivet betraktas det mest som positivt att länder blir beroende av varandra.

Denna tanke, att ekonomiska och materiella beroenden länder emellan kan skapa fred, är ett känt motiv också bakom tillkomsten av EU:s föregångare, Kol- och Stålunionen som bildades 1951. Denna skulle som bekant omöjliggöra framtida krig mellan Tyskland och Frankrike. Men UNECE, som präglades starkt av dess förste chef Gunnar Myrdal och ett flertal andra svenskar, skilde sig markant åt både från EU:s föregångare och från andra västligt dominerade organisationer som NATO och OECD. UNECE, som bildades 1947, stod nämligen inte bara för en västeuropeisk integration, utan för visionen om det östvästligt förenade Europa – på tvärs mot kalla krigets militära och ideologiska logik.

UNECE föll med åren alltmer i glömska i takt med att blockuppdelningen mellan öst och väst stabiliserade sig. Efterkrigstidens europeiska historia skrevs inte i UNECE:s, utan i EU:s, NATO:s och OECD:s tecken. Naturgasens historia i Europa är det mest påtagliga – ja, egentliga enda – exemplet på en riktigt lyckad integration mellan de kapitalistiska västländerna och det totalitära, kommunistiska öst under efterkrigstiden. Dvs. ”lyckad” i den mån man nu går med på att ömsesidiga beroenden är någonting positivt. I dagsläget är ju som bekant EU:s beroende av rysk gas, med rötter i det kalla krigets tidsålder, inte helt oomstridd och välkomnas inte av alla.

Att dyka ner i UNECE:s arkiv är hur som helst spännande. Akterna är från 1950- och 1960-talen, men de andas kvarblivet 1920-tal, med den tidens paneuropeiska drömmar som aldrig fick slå igenom på allvar. På 1920-talet, och även en bit in på 1930-talet, talade man här gärna om ”Genéveandan” med dess optimism inför världens framtid. Nationernas palats, där jag sitter och forskar i en källare dessa dagar, har med sin tidigt funktionalistiska akitektur något bisarrt storslaget över sig där det ligger på sluttningen upp från Genèvesjön och Alperna i bakgrunden: det tycks verkligen ha byggts med en tänkt världsregerings ambition och självförtroende.


Att minnas historien?

11 november 2009

Den senaste veckan har 20-årsjubileet av Berlinmurens gett skäl att blicka tillbaka i samtidens historia. Något av det mest anmärkningsvärda i rapportering och kommentarer kring denna begivenhet är en ofta återkommande rädsla för att Berlinmurens existens ska glömmas bort! Ja, under de 20 år som gått sedan det där märkliga europeiska året 1989 har glömskan uppenbarligen smugit sig inpå på ett sätt så att man nu vill dra igång kampanjer liknande de som handlar om andra världskriget, i syfte att hålla det historiska medvetandet vid liv. Händelserna 1989 har i denna mening verkligen blivit någonting som många inte längre har några egentliga personliga minnen av, utan som har blivit just ”historia”, i den meningen att det är något som man måste läsa i böcker om för att få kunskap om.

För oss som faktiskt har starka minnen från händelserna 1989 kan det verka absurt att höra hur många yngre människor reagerar när de kommer till Berlin och får förklarat för sig att det en gång fanns en mur som gick mitt genom staden och delade den i en östtysk och västtysk del: ”Vad då mur?” säger de och tittar misstänksamt på guiden. ”Driv inte med mig, tror du jag är dum? Det är klart att det inte kan gå en mur rakt genom stan!”

Samma reaktion kan man få om man tar upp ett ämne som Tjernobyl: många unga människor, i både öst och väst, har i själva verket ingen aning om att det har inträffat en väldig kärnkraftskatastrof där och finner det absurbt att något sådant skulle kunna ha hänt. Det är förstås också denna glömska som möjliggör kärnkraftens ökande popularitet på sistone i många länder. Man har helt enkelt glömt bort vad som kan hända.

I minnet blir händelser i det förgångna alltmer abstrakta ju längre de skjuts tillbaka i det förflutna. Något av det mest eggande med att vara historiker och söka sig tillbaka i gamla dokument av olika slag är just hur det abstrakta plötsligt kan bli konkret igen. Det har i dessa sammanhang ofta slagit mig att vad som omnämns i en enda rad som ett självklart historiskt faktum i en bok eller som bakgrundsteckning till nutida utvecklingar i verkligheten är ett myller av kaotiska händelser, personliga beslut och rena tillfälligheter som ibland kan få mig att tvivla på att vissa saker överhuvudtaget har hänt, för att inte tala om hur och varför. Ändå har historieskrivningen en tendens att cementeras och stadga sig till slut.

Kanske är det också därför man lätt finner det svårt att göra sig en klar bild av ”historiska” händelser som man själv har minnen av, eftersom den cementerade bilden inte nödvändigtvis passar in med minnena. Jag gissar att man då i slutänden oftast anpassar sina egna minnen till det man läst i historieböckerna (fastän det i verkligheten förstås borde vara tvärtom). Det blir lättare att ”minnas” historien på det sättet, även om det sker på bekostnad av genuina (om än starkt motsägelsefulla och problematiska) minnen som för alltid går förlorade. För den som skriver dagbok kan jag rekommendera att testa sig själv i detta avseende: skriv först upp vad du tror att du minns av din egen upplevelse av en ”historisk” händelse, och jämför sedan med motsvarande dagboksanteckningar. Resultatet blir ofta mycket märkligt.