I vägtrafikens cybervärld

27 april 2013

En sak jag inte kan låta bli att lägga märke till här i Kina är hur den informationstekniska övervakningen av vägtrafiken tycks ha stärkts avsevärt sedan mina tidigare vistelser här. IT kan som bekant användas på kraftfulla sätt i statens relation med medborgarna i båda diktaturer och demokratier, men i båda fallen blir frestelsen stor att använda tekniken för framförallt ett syfte: övervakning och kontroll.

Det som har hänt i Kina, och som jag inte kan minnas varit fallet tidigare, är att man i större städer och även ute på motorvägarna har konstruerat avancerade kamerastationer, monterade i en båge över vägen. Ovanför varje fil, med kanske en kilometers mellanrum i städerna, hänger en kamera som automatiskt och med en kraftig blixt fotograferar varje enskilt fordon som passerar. Den upplevda effekten när man åker förbi i detta blixtljus är påtaglig, och det är kanske meningen. Men min gissning är att det verkliga kontrollarbetet börjar först därefter, då kraftfulla datorer samlar in och processar data från en hel stads kamerastationer och automatiskt – vid behov – kan lämna uppgift om exakt hur ett visst konkret fordon med sitt unika registreringsnummer har rört sig under de senaste minuterna, timmarna, dagarna.

I väst drömmer säker statliga myndigheter om ett liknande system, men det kan bli svårt att driva igenom båda av politiska skäl och för den avsevärda kostnader med vilka detta troligtvis är förbundet! Eller är det månne redan verklighet, oss alla ovetande?

 

Annonser

Taiwans kärnkraft

18 mars 2013

Den gångna veckan har jag tillbringat i Taiwan, där jag har gett två gästföreläsningar vid två av universiteten i Taipei, Yang-Ming University och National Taiwan University och även stiftat bekantskap med ett par andra akademiska miljöer. Det har varit en oerhört givande vecka som på olika sätt ställer mina europeiska akademiska erfarenheter i nytt ljus. Dessutom visade det sig att mycket av den politiska debatten i Taiwan för tillfället handlar om framtiden för landets kärnkraft, vilket snarast gjorde mitt föredrag på temat ”kärnkraftens renässans i historiskt perspektiv” till ett inlägg i den inhemska politiska diskussionen. Hundratusentals människor har, på närmast tyskt maner, dragit ut på gatorna för att protestera mot färdigställandet av Taiwans fjärde kärnkraftverk. Även i parlamentet har krav rests på att det nya kärnkraftverket, som i själva verket är så gott som färdigbyggt, inte skall tas i drift. I bakgrunden finns förstås Fukushimakatastrofen i grannlandet Japan jämte vetskapen om att även Taiwan är sårbart för jordbävningar och tsunamis, vilket påverkar inte bara själva kärnkraftverkens säkerhet utan även möjligheterna att hitta en lämplig plats för slutförvar av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Enligt somliga vore det visserligen ett brott mot grundlagen att inte ta i bruk det nya kärnkraftverket, men i slutänden ser det nu ut som att frågan kommer lösas genom en folkomröstning. Föga förvånansvärt har jag därför fått en hel del frågor om kärnkraftomröstningen i Sverige 1980. Märkligt nog ser det nu även i Taiwan ut att bli en omröstning där samtliga alternativ förespråkar en avveckling av kärnkraften, medan det enda som verkligen debatteras är avvecklingstakten. För en svensk är detta onekligen en déjà vu-upplevelse. Men om det är något Taiwan kan lära av den svenska debatten så är det förstås också att ett beslut alltid kan rivas upp. Att kärnkraftsfrågan i Taiwan alltså skulle lösas en gång för alla, vilket många nu hoppas, är alltså gissningsvis en naiv föreställning.


Ryska meteoriter: från Tunguska till Ural

17 februari 2013

Sommaren 1908 skakades Sibirien av den mystiska ”Tunguskahändelsen”, som den brukar kallas eftersom man bara vet var den inträffade men inte vad som egentligen hände. Den vanligtaste tolkningen är dock att det handlade om ett gigantiskt meteoritnedslag. Sommaren 2008 skrev jag en understreckare i Svenska Dagbladet för att uppmärksamma 100-årsminnet av Tunguska, och avslutade med en fråga: kommer det att hända igen?

Häromdagen kom svaret i form av det sensationella meteoritnedslaget i Uralbergen, i vilket enligt uppgift uppemot tusen människor skadats. Meteorithistorikerna letar nu i sina arkiv för att se om något i denna klass någonsin inträffat tidigare i världen. Att Ryssland blir offer för både detta och den mytomspunna händelsen 1908 är i och för sig inte så förvånande, eftersom landets yta helt enkelt täcker en så stor del av Jordens landmassa. Men ändå: nog kommer ”Uralhändelsen” att ytterligare öka mystiken kring Ryssland som mottagare av kosmiskak projektiler!


Internet är extremisternas forum

22 januari 2012

Nätet kan användas på många sätt, den saken är klar. Det har inget inneboende syfte, ingen given funktion, nätet har inget mål som det strävar mot. Dess ursprungliga skapare må ha haft sina visioner, och många andra sedan dess, men internet fortsätter ändå att exploateras på helt andra sätt än vad uppfinnarna och programmerarna tänkt sig.

2011 blev ett genombrott för nätet, sociala medier och kommunikationstekniken i stort på åtminstone tre sätt. För det första visade den arabiska våren att nätet kan spela en avgörande roll för politiska revolutioner. För det andra visade händelser i t.ex. Vitryssland på de skrämmande kontrollmöjligheterna som dagens mobilsystem förser diktatoriska regimer med. För det tredje chockades vi i Norden av hur en ensam norsk terrorist inspirerats till sina dåd av sitt betydligt mer sociala liv på nätet. 

Det är den sista av dessa tre dimensioner som innebär den mest fundamentala förskjutningen i social och kulturell mening. De digitala mötesplatserna, chatrummen och facebookgrupperna lämpar sig särskilt väl för alla med extrema intressen och åsikter. Per definition har dessa människor – eller snarare vi alla, ty det finns alltid någon liten gömd vrå i oss som är extrem på ett eller annat sätt – svårt att hitta likasinnade i verkliga livet. Men på nätet finns alltid gemenskap, stöd och tröst, oavsett hur unik, udda, eccentrisk eller pervers du är. Och därmed stärks dessa våra extrema sidor, vi blir inte motsagda, utan tvärtom bekräftade.

En kraftfull antites till jantelagen har med andra ord sett dagens ljus – men vart kommer det att leda oss? Mycket har redan sagts i ämnet, men osäkerheten inför framtiden består. Drömmen är att denna antijante lockar fram talanger, begåvningar och förmågor som annars skulle ha förblivit blotta skuggor i brist på uppmuntran, som aldrig skulle ha fått utvecklas vidare om inte den nya tekniken och de nya medierna funnits. I så fall går vi en radikal renässans för kulturell, konstnärlig, vetenskaplig och annan verksamhet till mötes. Idealt skulle denna renässans också accepteras i samhället i stort, befrukta det, motverka förflackningen av vår tids kultur och stoppa de bildliga öknarnas spridning över Jorden. Vi skulle få en sällsynt växelverkan och dialog mellan inspirerande extremer.  

I värsta fall får vi istället ett samhälle som kvävs av perversa och paraonida sekter på alla områden, en obotligt sjuk kultur som i brist på ömsesidig acceptans dessutom banar väg för samhällets disintegration och atomisering, eller kanske helt enkelt mänsklighetens upplösning och kollaps.

Om några år, gissar jag, anar vi redan vartåt det barkar.


Den digitala recensenten

15 januari 2012

Som universitetslärare i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen får man ofta dra ett stort lass ifråga om rättning av uppsatser och essäer av olika slag. Det kan vara otroligt tidsödande för den som vill vara både noggrann och rättvis. Om man rättar väldigt många essäer av samma typ kan man visserligein få upp farten efter att ha bedömt några stycket och det är troligtvis det närmsta man kommer det löpande bandet i det dagliga arbetet på högskolan (även om numera masspublicering av artiklar som ingen sedan läser också har blivit högsta mode).

Men – grundproblemet består. Det är otroligt tidsödande och stressande, i alla fall om man samtidigt längtar efter att få skriva. Idag läser jag till min stora glädje i en ofta använd pedagogisk handbok, Teaching for Quality Learning at University, att räddningen är på väg. Avancerade dataprogram som automatiskt och rättvis rättar studenternas uppsatser har nämligen fått ett genombrott under senare år. Det visar sig att dataprogrammen ”bedömer innehåll och förståelse betydligt mer framgångsrikt än människor, medan kvaliteten på feedback på essäerna är överlägsen”. Datorrättning är ”snabbare, mer detaljerad, är mer tillförlitlig och har högre validitet”.

Nästa steg i utvecklingen blir kanske datoriseringen av tidningarnas litteratur-, konst-, musik- och filmkritik. Äntligen – den objektiva recensionen är snart här!


Terrorism som idé och praktik

31 juli 2011

Debatten kring de norska terrorattentaten har hittills varit fattig och förutsägbar, åtminstone i traditionella media. Och den har haft en kraftig slagsida mot terrorismen som idé snarare än som praktik. 90% av alla debattinlägg och kommentarer handlar om terroristens tanke- och idévärld. Det är hans radikala åsikter som har hamnat i centrum. Intuitivt tycks såväl journalister som forskare söka förklaringsfaktorer till attentaten genom att spåra ursprunget till mannens högerextrema idéer, jämföra dem med andras, hitta likheter och skillnader med åsikter företrädda av allt från Sverigedemokrater till obskyra romanförfattare.

Det förefaller ganska uppenbart att sådana analyser inte leder någon vart. Underliga åsikter kommer alltid att finnas och det finns varken möjlighet eller anledning att utrota dem. Fokus borde istället helt klart ligga på att förstå terrorismen som praktik, och i synnerhet de i mycket okända krafter som får idéer att leda över i konkret och exceptionell handling. Här skulle jag gärna höra mycket mer av vad erfarna forskare på området har att säga. Iakttagelser som att mannen förutom sitt högerextrema engagemang och vilsna nätsurfande även var en inbiten dataspelsnörd, att han via nätet hittade både recept på och ingredienser till sprängladdningar och att han lätt kunde komma över kraftfulla skjutvapen genom medlemskap i en eller annan skytteklubb är en bra början, men inte mycket mer. Frågan man ställer sig är framförallt varför inte många fler personer med liknande övertygelser blir faktiska terrorister?


Den sargade vetenskapen

13 juni 2011

Vetenskapliga beräkningar, modeller och utlåtanden av olika slag har fått sig en del törnar på sistone. Spanjorerna är ursinniga på de tyska rapporter som felaktigt hävdade att spanska gurkor var orsak till ehec-utbrottet i norra Tyskland. Kort dessförinnan visade det sig att modellerna som använts för att beräkna det omtalade askmolnets spridning från den isländska vulkanen var mer eller mindre värdelösa; det fanns helt enkelt inget askmoln, och flygtrafik hade ställts in helt i onödan. I Japan har tilltron till vetenskapen samtidigt sjunkit till nya bottennivåer då det visat sig att radioaktiviteten som läckt från det totalförstörda kärnkraftverket i Fukushima är dubbelt så hög som tidigare beräkningar visat.

Men den riktigt stora frågan i sammanhanget är om de vetenskapliga modellerna för den globala uppvärmningen och dess effekter verkligen är trovärdiga. Modellerna har satts ifråga både för att de är för enkla och för att de är för komplexa. Om det är så att vi nu bevittnar ett skifte i riktning mot ökad skepsis och kritik mot vetenskapliga utlåtanden i vidare mening, kan vi inom kort komma att stå inför en helt annan typ av klimatdebatt. Det är lätt att glömma att den konsensus som nu i stort sett råder om att vi människor bidragit avsevärt till en global uppvärmning är ung: så sent som för fem år sedan var debatten om detta ännu livlig. Och även om denna konsensus överlever så återstår många kontroversiella frågor om den underliggande dynamiken.

Att döma av liknande debatter i det förflutna är det inte helt osannolikt att klimatdebatten inom några år åter kommer att ha tonats ned – oavsett om det nu blir till följd av att vetenskapen visar sig opålitlig eller för att klimatet som debattfråga överskuggas av andra, ännu större utmaningar.