Smarta nät och Europas framtid

29 februari 2012

Bland energiforskare har begreppet ”smarta nät” under de senaste 5-6 åren seglat upp som ett ledande begrepp i debatten, särskilt om framtidens elsystem (men även inom gasdebatten finns en liknande diskussion). Det är ett oemotståndligt begrepp, men när man går igenom vad olika aktörer och analytiker tänker sig att de smarta näten – alltså ökad integration av informations- och kommunikationsteknik i styrningen och elsystemet och elmarknaden – egentligen syftar till får man lätt svindel. De smarta näten skall nämligen lösa en lång rad problem både på energiområdet och i samhället i stort.

De oftast formulerade målen är att smarta elnät skall bidra till att lösa klimatkrisen, öka försörjningstryggheten, förbättra elmarknaden och inte minst väsentligt stärka konsumenternas makt i relation till de stora kraftbolagen. Min egen favorit är dock EU-kommissionens perspektiv på det hela: i Bryssel drömmer man nämligen om att de smarta näten skall stärka den europeiska integrationen (och därvid äntligen göra just EU, efter årtionden av misslyckanden på området, till en viktig aktör i internationella elrelationer). Liksom Kol- och Stålunionen en gång bildades i syfte att omöjliggöra framtida krig i Europa, ser man nu framför sig hur de smarta näten – och särskilt de nya, storslagna supernäten som man tänker sig skall möjliggöra ett balanserande i realtid av tysk och spansk vindkraft med hjälp av skandinavisk vattenkraft – kommer öka EU-ländernas beroende av varandra och därmed tvinga dem att samarbeta med varandra åtminstone på energiområdet, oavsett den politiska utvecklingen i framtiden. 

Kanske kommer alltså de smarta näten att rädda EU från den undergång som numera allt som oftast skymtar runt hörnet i kölvattnet av eurokrisen? Nja, tyvärr lär det dröja både år och decennier innan de nya näten är på plats, de kommer helt enkelt för sent för att rädda EU. Troligare är istället det motsatta: att ekonomisk och politisk upplösning av EU förhindrar de stora supernäten från att realiseras.

Nyligen debatterade vi dessa frågor på ett välbesökt offentligt KTH-seminarium. Jag ser att både en kortversion av mitt eget föredrag och föredraget i dess helhet numera ligger på YouTube, och även referaras ingående i senaste numret av IVA-aktuellt.

Annonser

Den första flottan

11 augusti 2009

Det är lätt att uppfyllas av klaustrofobiska känslor när man tränger in sig på en jumbojet tillsammans med 500 andra passagerare. Där sitter man sedan som packade sillar och på de längre flygningarna får man uthärda detta i 15-20 timmar. Under sommaren har man kunnat läsa i tidningar runt om i världen om hur flygkabinerna blir till riskzoner för spridning av svininfluensan, vilket snarast leder tanken till tidigare epokers fullastade segel- och ångfartyg på dessas väg mellan kontinenterna, då epidemier ofta bröt ut under de långa färderna – med den skillnaden att den tidens resor inte räknades i timmar, utan i dagar, veckor, månader och till och med år!

På flyget från Brisbane till Dubai och vidare till Frankfurt hade jag i detta perspektiv ett passande reselektyr, i form av australiensaren David Hills populärhistoriska bok ”1788: The Brutal Truth of the First Fleet”, som handlar om hur det gick till när de första fullastade fartygslasterna med huvudsakligen fångar ombord transporterades från England till det blivande Australiens sydostkust. Med denna bok för ögonen var jag trots allt tvungen att erkänna att jag hade det ganska bra där uppe i luften, på min väg från Australien till Europa, i alla fall i jämfört med de förhållanden som 1788 års resenärer hade att uthärda under sin åtta månader långa färd i motsatt riktning!

Egentligen var förhållandena för fångarna som dömts till förvisning betydligt värre innan själva resan: många av dem hade spenderat både månader och år på speciella fångfartyg som i brist på fängelseplatser hade gjorts i ordning utefter Englands kuster. Det måste ha varit ett sant helvete. Fångarna skulle egentligen ha förvisats till de engelska kolonierna Nordamerika, men till följd av USA:s självständigsförklaring 1776 och det efterföljande frihetskriget. Det var behovet av nya ”dumpningsplatser” som aktualiserade fångtransporterna till Australien och etablerandet av en ny engelsk koloni där. Häpnadsväckande var dock hur bristfällig informationen var om den australiska östkustens lämplighet för en koloni. Det politiska beslutet i frågan grundade sig nästan bara på den berömde botanikern Joseph Banks grumliga vittnesmål inför House of Commons: Banks, som utforskat regionen tillsammans med kapten Cook 1770, förklarade där att han mindes Botany Bay, som platsen för den tänkta kolonin kallades, strax söder om nuvarande Sydney, som en en sällsamt lämpad plats med gott om vatten, timmer, grönska och bra mark. Hans minne visade sig helt felaktigt och när den första engelska flottan anlände till Botany Bay 1788 fann man området totalt olämpligt för varje form av bosättning. I ren desperation sökte man i nejderna efter en hyfsat bättre plats, och det var på så sätt Sydney kom att grundas. Denna plats var mer hoppingivande, men de första kolonisterna höll ändå på att gå under av svält under de första åren av kolonins existens, eftersom de medtagna matförråden snabbt sinade samtidigt som man inte lyckades få den torra jorden att bära frukt.

Vad gäller fångarna var de i förvånansvärt bra form de svåra förhållandena under resan till trots. Vad som är bra och dåliga förhållanden är ju verkligen relativt: den första flottans befälhavare och första guvernör över New South Wales, Arthur Phillip, var uppenbarligen präglad av upplysningens tankegångar och gjorde sitt för att fångarna skulle få det bättre under resan. En enkel åtgärd som att låta de gå ut som de ville på öppna däck räckte i sig av allt att döma till att spara åtskilliga liv. Vid ankomsten till det blivande Sydney var resenärerna svårt plågade av skörbjugg och var allmänt svaga, men nästan ingen dog under resan, vilket är anmärkningsvärt. Detta blir desto mer slående när man jämför med de mardrömslika förhållandena på den andra flottan, som anlände ett par år därpå: här rådde en annan mentalitet bland befälhavarna och fångarna gick ständigt fastkedjade och kom nästan aldrig ut i dagsljuset. Som ett resultat dog nära hälften innan ankomsten till Australien.


Bloggen

29 februari 2008

Igår fick jag plötsligt för mig att jag skulle öppna en blogg, och här är den nu. Kanske hade det något att göra med att jag fyllt 35 år dagen innan? Ett behov av att ta sig för någonting nytt när jag nu så att säga träder in i livets andra halvlek? Dante säger ju i inledningen till Inferno att han vid tiden för nedstigandet till helvetet var ”halvvägs hunnen på sin levnads vandring”, och jag har fått klart för mig av litteraturvetarna att detta skall tas som en vink om att han var 35 år fyllda. Och vem vet, kanske är bloggandet just helt enkelt något av en gudomlig komedi? Nedstigandet kan börja.