Taiwans kärnkraft

18 mars 2013

Den gångna veckan har jag tillbringat i Taiwan, där jag har gett två gästföreläsningar vid två av universiteten i Taipei, Yang-Ming University och National Taiwan University och även stiftat bekantskap med ett par andra akademiska miljöer. Det har varit en oerhört givande vecka som på olika sätt ställer mina europeiska akademiska erfarenheter i nytt ljus. Dessutom visade det sig att mycket av den politiska debatten i Taiwan för tillfället handlar om framtiden för landets kärnkraft, vilket snarast gjorde mitt föredrag på temat ”kärnkraftens renässans i historiskt perspektiv” till ett inlägg i den inhemska politiska diskussionen. Hundratusentals människor har, på närmast tyskt maner, dragit ut på gatorna för att protestera mot färdigställandet av Taiwans fjärde kärnkraftverk. Även i parlamentet har krav rests på att det nya kärnkraftverket, som i själva verket är så gott som färdigbyggt, inte skall tas i drift. I bakgrunden finns förstås Fukushimakatastrofen i grannlandet Japan jämte vetskapen om att även Taiwan är sårbart för jordbävningar och tsunamis, vilket påverkar inte bara själva kärnkraftverkens säkerhet utan även möjligheterna att hitta en lämplig plats för slutförvar av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Enligt somliga vore det visserligen ett brott mot grundlagen att inte ta i bruk det nya kärnkraftverket, men i slutänden ser det nu ut som att frågan kommer lösas genom en folkomröstning. Föga förvånansvärt har jag därför fått en hel del frågor om kärnkraftomröstningen i Sverige 1980. Märkligt nog ser det nu även i Taiwan ut att bli en omröstning där samtliga alternativ förespråkar en avveckling av kärnkraften, medan det enda som verkligen debatteras är avvecklingstakten. För en svensk är detta onekligen en déjà vu-upplevelse. Men om det är något Taiwan kan lära av den svenska debatten så är det förstås också att ett beslut alltid kan rivas upp. Att kärnkraftsfrågan i Taiwan alltså skulle lösas en gång för alla, vilket många nu hoppas, är alltså gissningsvis en naiv föreställning.


Energi i Xinjiang

1 mars 2013

I energisammanhang är provinsen Xinjiang i nordvästra Kina mest känd för sina olje- och gasfyndigheter och sedan en tid också för sin viktiga roll som transitled för fossila bränslen från f.d. Sovjetunionen på väg till de stora industriregionerna i östra Kina. Här inunder dock ett exempel på en annan trend, som gäller förnybar energi, här i form av sol- och vindkraftsdrivna gatlampor i en kulturellt blandad ort, flankerat av en fejkad kinesisk-kazakisk jurta som hyrs ut till hankinesiska turister.

???????????????????????????????

 


Ryska meteoriter: från Tunguska till Ural

17 februari 2013

Sommaren 1908 skakades Sibirien av den mystiska ”Tunguskahändelsen”, som den brukar kallas eftersom man bara vet var den inträffade men inte vad som egentligen hände. Den vanligtaste tolkningen är dock att det handlade om ett gigantiskt meteoritnedslag. Sommaren 2008 skrev jag en understreckare i Svenska Dagbladet för att uppmärksamma 100-årsminnet av Tunguska, och avslutade med en fråga: kommer det att hända igen?

Häromdagen kom svaret i form av det sensationella meteoritnedslaget i Uralbergen, i vilket enligt uppgift uppemot tusen människor skadats. Meteorithistorikerna letar nu i sina arkiv för att se om något i denna klass någonsin inträffat tidigare i världen. Att Ryssland blir offer för både detta och den mytomspunna händelsen 1908 är i och för sig inte så förvånande, eftersom landets yta helt enkelt täcker en så stor del av Jordens landmassa. Men ändå: nog kommer ”Uralhändelsen” att ytterligare öka mystiken kring Ryssland som mottagare av kosmiskak projektiler!


Smogens återupplevda historia

14 februari 2013

För en västerländsk historiker är något av det mest givande med vistelser i utvecklingsländer tveklöst den ständiga känslan av att befinna sig mitt i något som redan har hänt för längesedan i väst. Det är förstås inte alls sant att allt upprepar sig på ett förutsägbart sätt, men för den som likt jag själv inte själv växt upp under industrialismens guldår i Europa blir det ändå många aha-upplevelser och upptäckter som berikar förståelsen av vår egen västerländska samtidshistoria. Intuitivt vänder vi oss givetvis mot de många sätt på vilka länder som Kina, där jag nu själv befinner mig sedan två månader tillbaka, begår samma misstag som vi i väst en gång begått – men jag väljer ändå att betona den pedagogiska poängen med att se vår egen historia i Kinas samtid.

Den främsta upplevelsen denna vinter är troligtvis den ständiga smogen i Kinas storstäder. Lyckligtvis är jag själv nu inte baserad i Peking, men mina två baser Hangzhou (söder om Shanghai) och Ürümqi (i kinesiska Centralasien) hävdar sig ändå ganska väl ifråga om föroreningsrekord. Men jag är inte tillräckligt påläst för att avgöra i vilken mån mina smogupplevelser i dessa båda städer säger något om hur det en gång var i europeiska och nordamerikanska industristäder. Stockholm är väl knappast någon bra referenspunkt, men hur står sig egentligen dagens kinesiska smogstäder i jämförelsel med t.ex. Los Angeles eller Ruhrområdet för några årtionden sedan? Är det värre här i Kina nu än vad det var i Europa och USA då?

Vore intressant att veta, men kanske inte så enkelt att ta reda på. Det räcker knappast att ta fram objektiva siffror (om ens det är möjligt?), utan man skulle även behöva jämföra våra subjektiva upplevelser nu och då. Och det hela kompliceras förstås av att Kina i dagsläget har västvärldens ögon på sig, och att västvärldens perspektiv, med eller utan minnen av egna smogupplevelser i bakgrunden, lätt tränger sig in i den inhemska kinesiska rapporteringen. Nja, det blir nog inget forskningsprojekt av detta, i alla fall inte för min del. Tills vidare håller jag mig till mina egna smogupplevelser här!


Smarta nät och Europas framtid

29 februari 2012

Bland energiforskare har begreppet ”smarta nät” under de senaste 5-6 åren seglat upp som ett ledande begrepp i debatten, särskilt om framtidens elsystem (men även inom gasdebatten finns en liknande diskussion). Det är ett oemotståndligt begrepp, men när man går igenom vad olika aktörer och analytiker tänker sig att de smarta näten – alltså ökad integration av informations- och kommunikationsteknik i styrningen och elsystemet och elmarknaden – egentligen syftar till får man lätt svindel. De smarta näten skall nämligen lösa en lång rad problem både på energiområdet och i samhället i stort.

De oftast formulerade målen är att smarta elnät skall bidra till att lösa klimatkrisen, öka försörjningstryggheten, förbättra elmarknaden och inte minst väsentligt stärka konsumenternas makt i relation till de stora kraftbolagen. Min egen favorit är dock EU-kommissionens perspektiv på det hela: i Bryssel drömmer man nämligen om att de smarta näten skall stärka den europeiska integrationen (och därvid äntligen göra just EU, efter årtionden av misslyckanden på området, till en viktig aktör i internationella elrelationer). Liksom Kol- och Stålunionen en gång bildades i syfte att omöjliggöra framtida krig i Europa, ser man nu framför sig hur de smarta näten – och särskilt de nya, storslagna supernäten som man tänker sig skall möjliggöra ett balanserande i realtid av tysk och spansk vindkraft med hjälp av skandinavisk vattenkraft – kommer öka EU-ländernas beroende av varandra och därmed tvinga dem att samarbeta med varandra åtminstone på energiområdet, oavsett den politiska utvecklingen i framtiden. 

Kanske kommer alltså de smarta näten att rädda EU från den undergång som numera allt som oftast skymtar runt hörnet i kölvattnet av eurokrisen? Nja, tyvärr lär det dröja både år och decennier innan de nya näten är på plats, de kommer helt enkelt för sent för att rädda EU. Troligare är istället det motsatta: att ekonomisk och politisk upplösning av EU förhindrar de stora supernäten från att realiseras.

Nyligen debatterade vi dessa frågor på ett välbesökt offentligt KTH-seminarium. Jag ser att både en kortversion av mitt eget föredrag och föredraget i dess helhet numera ligger på YouTube, och även referaras ingående i senaste numret av IVA-aktuellt.


Internet är extremisternas forum

22 januari 2012

Nätet kan användas på många sätt, den saken är klar. Det har inget inneboende syfte, ingen given funktion, nätet har inget mål som det strävar mot. Dess ursprungliga skapare må ha haft sina visioner, och många andra sedan dess, men internet fortsätter ändå att exploateras på helt andra sätt än vad uppfinnarna och programmerarna tänkt sig.

2011 blev ett genombrott för nätet, sociala medier och kommunikationstekniken i stort på åtminstone tre sätt. För det första visade den arabiska våren att nätet kan spela en avgörande roll för politiska revolutioner. För det andra visade händelser i t.ex. Vitryssland på de skrämmande kontrollmöjligheterna som dagens mobilsystem förser diktatoriska regimer med. För det tredje chockades vi i Norden av hur en ensam norsk terrorist inspirerats till sina dåd av sitt betydligt mer sociala liv på nätet. 

Det är den sista av dessa tre dimensioner som innebär den mest fundamentala förskjutningen i social och kulturell mening. De digitala mötesplatserna, chatrummen och facebookgrupperna lämpar sig särskilt väl för alla med extrema intressen och åsikter. Per definition har dessa människor – eller snarare vi alla, ty det finns alltid någon liten gömd vrå i oss som är extrem på ett eller annat sätt – svårt att hitta likasinnade i verkliga livet. Men på nätet finns alltid gemenskap, stöd och tröst, oavsett hur unik, udda, eccentrisk eller pervers du är. Och därmed stärks dessa våra extrema sidor, vi blir inte motsagda, utan tvärtom bekräftade.

En kraftfull antites till jantelagen har med andra ord sett dagens ljus – men vart kommer det att leda oss? Mycket har redan sagts i ämnet, men osäkerheten inför framtiden består. Drömmen är att denna antijante lockar fram talanger, begåvningar och förmågor som annars skulle ha förblivit blotta skuggor i brist på uppmuntran, som aldrig skulle ha fått utvecklas vidare om inte den nya tekniken och de nya medierna funnits. I så fall går vi en radikal renässans för kulturell, konstnärlig, vetenskaplig och annan verksamhet till mötes. Idealt skulle denna renässans också accepteras i samhället i stort, befrukta det, motverka förflackningen av vår tids kultur och stoppa de bildliga öknarnas spridning över Jorden. Vi skulle få en sällsynt växelverkan och dialog mellan inspirerande extremer.  

I värsta fall får vi istället ett samhälle som kvävs av perversa och paraonida sekter på alla områden, en obotligt sjuk kultur som i brist på ömsesidig acceptans dessutom banar väg för samhällets disintegration och atomisering, eller kanske helt enkelt mänsklighetens upplösning och kollaps.

Om några år, gissar jag, anar vi redan vartåt det barkar.


Den digitala recensenten

15 januari 2012

Som universitetslärare i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen får man ofta dra ett stort lass ifråga om rättning av uppsatser och essäer av olika slag. Det kan vara otroligt tidsödande för den som vill vara både noggrann och rättvis. Om man rättar väldigt många essäer av samma typ kan man visserligein få upp farten efter att ha bedömt några stycket och det är troligtvis det närmsta man kommer det löpande bandet i det dagliga arbetet på högskolan (även om numera masspublicering av artiklar som ingen sedan läser också har blivit högsta mode).

Men – grundproblemet består. Det är otroligt tidsödande och stressande, i alla fall om man samtidigt längtar efter att få skriva. Idag läser jag till min stora glädje i en ofta använd pedagogisk handbok, Teaching for Quality Learning at University, att räddningen är på väg. Avancerade dataprogram som automatiskt och rättvis rättar studenternas uppsatser har nämligen fått ett genombrott under senare år. Det visar sig att dataprogrammen ”bedömer innehåll och förståelse betydligt mer framgångsrikt än människor, medan kvaliteten på feedback på essäerna är överlägsen”. Datorrättning är ”snabbare, mer detaljerad, är mer tillförlitlig och har högre validitet”.

Nästa steg i utvecklingen blir kanske datoriseringen av tidningarnas litteratur-, konst-, musik- och filmkritik. Äntligen – den objektiva recensionen är snart här!